web statistics

Bokprojekt; Direktörens Kvinna

 
Jag tror minsann att den här blivande boken kan bli ett ypperligt exempel på dels ren dumhet, nonchalans och egoism hos mannen men också hur det blir och vad som händer när en kvinna går från jämlikhet till rent slaveri.
 
Alltså något många kvinnor bör ta lärdom av...
 
får väl se om jag lyckas.
 

Bokprojekt; Den jämlike mannen

 
Vi bestämde oss för att flytta ihop. Det funkade ju så bra. Och vi tyckte väldigt mycket om varandra.
Mannen, ja han var ännu inte Direktör. Det blev han senare. En självutnämnd sådan.
Till hans hus tog jag mina saker, mina barn och mitt liv med allt det som var jag.
 
Den blivande Direktören trodde på jämlikhet. Så sa han och jag skattade min lyckliga stjärna som hittat så rätt.
Äntligen. 
 
Jag packade upp barnens och mina saker. Installerade mig och var förbannat lycklig. Det här skulle bli bra.
En jämlik man. Kan man ha sådan tur, tänkte jag i mitt lyckorus.
Det tog ganska lång tid innan jag vaknade upp, innan jag såg hur lögn efter lögn staplades på varandra.
Innan jag såg vad han var eller blev allt eftersom tiden gick.
 
"Nu bestämmer vi tillsammans var alla saker ska vara och vilka gardiner och så vi ska ha."
Jag trodde på vartenda ord och varför skulle jag inte det? Jag brukade inte förutsätta att människor ljög utan anledning.
 
En kväll alldeles i början, när jag hade nattat mina barn, tänkte jag precis slå mig ner med en bra bok i soffan.
Han, den blivande Direktören, pluggade och satt på sitt kontor med näsan i böckerna.
Men plötsligt ropade han lite halvsurt från rummet;

"Alltså nu när jag pluggar får ju du faktiskt gå ut med min hund!"
Och vad gjorde jag? Sa jag till honom att din hund är ditt ansvar. Inte mitt.
Sa jag till honom att du får faktiskt vara så snäll och fråga mig om jag har tid eller lust att hjälpa dig med den saken?
 
Nej. Det gjorde jag inte.
Jag svalde obehaget som skjöt upp i mig och svarade ok, det kan jag väl göra.
Jag gick ut med hans hund varje kväll efter det.
 
Men något litet växte i mig. Förvisso mycket långsamt och  jag slog det ifrån mig. Urskuldade den blivande Direktören med att han var nog bara stressad och det gör ju inget om jag tar ut hans hund. Jag har ju tid. Visserligen tänkte jag läsa en stund men det hinner jag det också.
Dumsnäll idiot var jag.
 
Och så började resan rakt in i fällan där bojorna snart skulle fastna ordentligt.
 
 
 
 

Pollen och gräsklippning...

Sälg, Vide
Låga till medelhöga halter
Alm
 
Björk
Mycket höga halter
Ek
Låga halter
Bok
Låga halter
Gräs
Låga halter

... nix det var ingen bra kombination idag.
Gårdagen, efter personalmötet, försvann i en helvetes trötthet och påverkad av allsköns dofter kunde jag inte
klippa gräset igår. Det blev viloläge resten av dagen.
Jag brukar försöka att inte klippa gräs samma dag som jag ska jobba på natten, och helst inte efter jag befunnit mig på arbetsplatsen heller då känsligheten ökar,  men jag har tre långa nätter framför mig
och det växer så det knakar så det var tvunget att göras idag.
 
Tjohej, klippt blev och risig blev jag.
Ah, det är verkligen underbart (ironi)
Så i min fantastiska kropp rasar stormen för tillfället och eländet ska späs på med tre nätter i ett hus 
där alla kvardröjande dofter (läs kemikalier) anfaller hela tiden.
 
Behöver jag ens antyda en förhoppning om att dessa tre nätter ska jävligt fort?
 
 
 
 

Somliga män alltså...

 
Vogue bryter med skandalfotografen
 

"Den skandalomsusade kändisfotografen anklagas misstänkt igen. I höstas trädde flera unga modeller fram och berättade om hur fotografen Terry Richardson, 48, hade utsatt dem för sexuella övergrepp. Han anklagades bland annat för att ha onanerat över en modells ansikte och ville även göra te av en 19-årig tjejs tampong."
 
Varför är jag inte förvånad?
 

En man...

 

Bokprojekt; Hjärntvätt

Min första man lämnade jag efter nästan fyra år. Jag var kaxigare på den tiden och ganska övertygad om att jag var värd något. Åtminstone värd lite respekt. Men efter att i två års tids hört att jag var tjock och dum så gav jag upp. Jag vägde 49 kg och var 167 cm lång. Vältränad och muskulös, det fanns inte en gnutta fett på min kropp.
Faktum var att jag egentligen var alldeles för smal, jag var nästan mager och tvingades köpa långbyxorna på barnavdelningen ibland för att hitta något som kunde sitta kvar på mina klena höfter.
Men i två års tid tutade min man i mig att jag var tjock och till slut trodde jag på det.
Får man höra något tillräckligt länge blir det en sanning.

Jag var tjock och ganska äcklig. Jag såg ju det när jag stod framför spegeln. Klart att han hade rätt. Jag nöp mig själv i skinnet och fast inget fett fanns såg jag ju att jag var nog ganska fet.
Jag vände och vred på mig och visst såg jag hur ful och vidrig jag var. Ingen skulle någonsin bli intresserad av mig. Inte fanns det någon som skulle vilja vara med mig eller umgås med mig så äcklig som jag var.
Jag borde ju absolut banta. Fast byxorna med nöd och näppe satt kvar så var det nog ändå så att jag behövde banta. Fast benknotorna stack ut vid höfterna så var jag nog för tjock.
Riktigt äcklig var jag. Men innan jag kom så långt som till bantning insåg jag att nu fick det vara nog.
Och en dag när han var på arbetet, packade jag sonens och mina kläder, länsade mannens plånbok och tog första bästa buss därifrån.

Jag lämnade honom men hans ord satt kvar inuti mig under mycket lång tid.
Två års hjärntvätt försvinner inte av sig själv utan vidare.
Jag lämnade honom och i min hjärna satt sanningarna kvar.
Sanningar som sa att jag var ful, dum och oattraktiv.
Jag trodde på det.
Jag var så övertygad om att han hade rätt.

Kvällens vackraste, varmaste ögonblick...

 
 
och så vaknar ett litet försiktigt hopp...
 

Bokprojekt; Direktören och horan.

Jag minns hur jag urholkades mer och mer. Hur jag till slut kände mig som ett tomt skal. En kropp urholkad på allt liv. Jag minns hur jag en dag insåg att jag faktiskt lät mig urholkas.
Hur jag i det närmaste tvingades att köpslå med Direktören. Köpslå för att han skulle visa lite intresse för barnen, mig och vårat gemensamma liv.
Köpslå med sex. Köpslå med vänliga ord. Och jag minns hur jag ingenting fick tillbaka.
Men jag betalade. Hela tiden betalade jag och urholkades mer och mer för varje dag som gick.

Jag slutade att älska honom och föraktet spred sitt gift istället.
Avskydde honom. 
Avskydde mig själv.
Mest av allt föraktade jag honom för hans inkompetens. För hans oförmåga att se. För att han aldrig någonsin var delaktig i livet med barnen eller mig.
Han var inte ens delaktig i sitt eget liv. Det var något som bara rann förbi honom.

En dag vaknar man upp och inser att man håller på att urholkas. Att man helt enkelt låtit sig bli ett tomt skal och att allt det som fyllde en förut bara sopats bort och ingenting finns kvar. Inget mer än en molande tomhet.
Jag vaknade upp.
Jag skämdes.
Och jag föraktade mig själv.
Jag var ingenting. 
Inget för honom. 
Inget alls av värde. 
Och jag var ingenting för mig själv.
Jag vaknade upp i fullständig panik.
Ska jag leva så här resten av livet? Totalt osynlig? Totalt utan värde?
Ska jag ge mina barn den bilden av livet och kärleken?
Ska jag ge mina barn den bilden av mig?

Hans arbete var viktigare än mitt. 
Så sa han. Alltid. 
Så sa han och steg upp först vid niotiden. Så sa han och låg kvar i sängen medan jag hjälpte fyra små barn med frukost och kläder. 
Så sa han, vände sig om i sängen och somnade igen medan jag hjälpte fyra barn och tog emot sju dagbarn varje morgon. Klockan halvsju.
Mitt arbete är viktigare än ditt, sa han och gick ut till sitt kontor tvärs över gårdsplanen och kom tillbaka när middagen var färdig. Middagen som jag hade lagat.
Mitt arbete är viktigare än ditt sa han och ville att jag skulle städa hans kontor trots att jag hade tagit hand om nio barn under dagen, lagat en massa mat, tvättat en massa tvätt, städat en massa rum, plockat upp en massa leksaker, fodrat en massa hästar, rensat kattlådor, läst godnattsagor, gett barnen mat, badat barn, bjudit honom på eftermiddagsfika och räfsat bort höstlöven i den stora trädgården.
Jag vill knulla min fru, sa han, för min kåthet är viktigare än din. Jag vill knulla min fru för då mår jag bättre och kanske kan jag hjälpa till lite då.

Jag var horan i hemmet med prislistan djupt ingrodd i mitt inre.

Urplockning av en maskin disk= en timmes sex
Dammsugning av några rum= förförelse med tillhörande knull
Ta hand om barnen= en avsugning
Själslig värme= ett knull bakifrån

Jag vill knulla min fru sa han och blev arg som en tjurig, bortskämd pojke när jag inte längre ville. Precis som en prostituerad till slut bara vill spy på alla kunder som tränger in i henne överallt ville jag bara kräkas på honom.

Jag föraktade hans trevande fingrar på min hud, föraktade och äcklades av hans läppar och tunga, föraktade hans stönande mot min hals.
Han somnade alltid nöjd och glad. Jag låg kvar urholkad och tom och hans prislista var en bluff. Han betalade aldrig. 
Jag fick aldrig betalt.

Han köpslog med sina tjänster.
”Får jag bara knulla dig lite oftare så får jag lust att dammsuga, att vara med barnen och att bry mig om dig. Jag kanske till och med orkar fråga dig hur din dag har varit. Får jag bara knulla dig så blir jag glad.”
Jag skulle vara hans privata hora. 
Horan i hemmet.
Men jag fick aldrig betalt.
Jag var ett jävla gratisluder.

Ohyfsade människor...

 
... jo jag har lite svårt för dessa tokar som inte har vett nog att respektera när någon annan pratar.

Istället så byter de fokus, glor på någon annan person i rummet eller alternativt låter samtalet som pågår
bli avbrutet av någon idiot som tar sig rätten att hoppa in och börjar tala om något helt annat.
 
Det är så dålig stil att jag blir skogstokig.
Respektlöst och ohyfsat!
 
För övrigt blev dagen en massa timmar i dvala. Påverkad så in i baljan av dagens möte
försvann all ork.
Tröttare än trött och lägre än en sjunken båt.
 
I morgon börjar tre nätter av arbete. Jag bävar redan alltför medveten om hur det kommer att bli.
 
Pension nu tack!
 
 
 
 
 
 
 
Något litet att le åt denna dystra dag.

Bokprojekt; Det hungriga barnet.

 De kyliga vindarna sveper över hustaken. Jag går längs med vattnet. Det tunga, mörka vattnet som lockar och drar.
Över kanalens svartbruna sörja blänker en tunn hinna av is.. Som ett genomskinligt skyddande täcke vilar det över dränkta cyklar och kladdiga pastaburkar.
Mina steg är långsamma. Benen känns tunga. Kroppen är trött och seg. Jag är låg. Fasansfullt låg.
Sorgen, mörkret och livet hänger tungt över mig och tankarna är svarta. Oron är spridd i hela kroppen. Den har trängt sig in i varje lem, i varje kroppsdel och jag håller långsamt på att förlamas. Sorgen och smärtan har dämpat färgerna. Det mesta går i grått och svart. Jag vrider och vänder på minnen och sorger, tummar på kanterna och försöker mjuka upp det vassa hårda. Det som så lätt river hål i hjärtat och låter svartheten flyta fritt i ådrorna.

Trött och hopsjunken vandrar jag längs stadens kanal.
Hunden vid min sida sniffar och tassar runt. Han vill framåt och drar envist i kopplet. Jag håller emot.
Precis som jag håller emot allting annat. Livet. Dagarna och nätterna. Människorna. Hela livet. För att jag måste. Det finns inget framåt. Det finns bara en aldrig sinande kyla.

Den yngste berättade en morgon att jag gnisslar tänder under natten. Jag tänkte att snart börjar jag gnissla tänder även i vaket tillstånd. Ibland när verkligheten kastar mig rakt in i sorgen biter jag ihop så hårt att jag själv kan känna hur spänd käken är. Spänd och fastlåst. Format runt som någon slags spärr för att inget ska slippa ut.
Som då när jag står och skalar potatis eller diskar och tankar rusar fritt. När minnena kommer smygande. Då biter jag ihop. Hårt.
Det är som om all sorg och all press satt sig i käken och jag måste bita ihop hårt för att inte ansiktet ska rämna och falla sönder i småbitar. Jag biter ihop och håller sorgen inom mig.
Det är ett mindre under att jag inte har bitit sönder käken.
Ibland sipprar små stråk av sorg och längtan ut, målar skrik och svarthet i mina ögon och jag sänker blicken, döljer ansiktet och är ingen alls i mängden människor. Smyger tyst med ensamsteg förbi alla jag möter. Glider som en skugga mellan träden längs kanalen alltid hoppandes att jag inte ska tvingas möta någon. Jag vill inte bli sedd.


Hunden sniffar längs kanten. Obekymrad och trygg i livet sniffar han runt. Intressanta dofter fångar hans uppmärksamhet och han stannar upp en stund uppslukad med nosen vädrande längs marken. Vi står stilla, hunden och jag.
Han sniffar och plöjer med nosen längs visset gräs och bruna löv. Det mörka kanalvattnet rinner sakta förbi under sitt istäcke.
Jag följer den lilla grusgången med blicken. Förbi ”Restaurang Pilen”, bänken där stadens gubbar tillbringar sina dagar och där marken glittrar av gamla kapsyler och trasiga ölflaskor. Framåt mot huset där åldringarna bor. Bor i väntan på det allra sista andetaget. Precis som den gamla damen gjorde.
Den gamla, stillsamma kvinnan, mager med huden tunn och genomskinlig. Så tunn att alla de finaste blodådrorna skymtade under den gulvita huden. Så tunn att den brast ibland och blodet tvingades fram.
En kväll när jag hjälpte henne i säng tog hon min hand. Med sin magra och beniga hand greppade hon min och sa med blicken full av ensamhet och ångest.


Jag har ingen. Är alldeles ensam här och vem är med mig när min tur kommer? Vem är med mig då?”
Och jag tänkte att jag vet allt om ensamhet och om jag bara kan så ska jag vara med dig då. Om jag bara kan så ska du inte behöva vara ensam när din tid är ute. Om jag bara kan så ska jag sitta där vid din sida och andas nära dig. Jag ska hålla din hand. Jag ska med försiktiga fingrar smeka den tunna, sköra huden på din kind. Jag ska säga dig att inte vara rädd... att allt kommer att bli bra. Jag ska finnas där hela tiden hos dig.


Dagen kom och den gamla kvinnans tid var nästan ute och jag fick veta att det bara var en tidsfråga nu och jag var på väg dit. På väg för att mjukt ta hennes hand. På väg för att ge något av mig själv. Jag visste allt om ensamhet, smärta och ångest men just den dagen var det ingen bra dag. Just den dagen var allt kaos och kriget i full gång där hemma och dottern, min trasiga, arga dotter kastade sig över mig och allt blev bara nattsvart sorg, skrik och tårar.
När det väl var över, när rop och tårar stillnat satt vi båda med skakande kroppar och en förlamande trötthet. Jag orkade inte.
Ville inte komma till den gamla kvinnan som ett trasigt vrak och tänkte att jag skulle gå till henne nästa dag istället.
Nästa dag när sorgen lagt sig, då när smärtan vilade lite, skulle jag gå till henne. Men när nästa dag kom var det för sent. Hon var borta. Hon fick dö i ensamhet.
Det är alltid för sent. Jag vet ju det.
Det är alltid för sent.

 

Till vänster om gången förbereder sig staden för nattens vila. Bilar saktar ner farten. Motorbuller dämpas. Människor drar sig hemåt. Förbereder sig för nattens ro. Heliga Trefaldighets torn sticker upp över hustaken längre fram och vattentornet hänger i luften som ett flygande tefat en bit ifrån. Strax bakom mig ligger stadens nya, stolta biopalats och alldeles bredvid den fula, bruna Domusbyggnaden.
Det här är min stad. Det är här jag bor och lever. Fel. Det är här jag bor och överlever. Jag överlever utan att leva.
Jag överlever och står i tankar på en trist grusgång med en sniffande hund. Jag överlever och andas kylig kvällsluft. Jag överlever det mesta men jag lever inte. Frågan är vilket som är bäst? Att bara tvinga sig att överleva utan att egentligen leva eller att bara vara död? Jag funderar på det ibland men jag har inget svar. Det finns inga svar. Livet är vackert och ljuvligt ibland men oftast hårt och kallt och jag är en levande död.

Ibland finns dom där, tankarna på döden. När livet är som värst kan den kännas som en lockelse. Som en tyst längtan till befrielse. Befrielse bort från smärta och oro. En tankeflykt från ensamhetens fula ansikte. Gränsen från funderingar till handling kan vara så hårfin. En tunt dragen linje som så lätt suddas ut men jag funderar bara.
Jag leker med tanken och det är på något märkligt sätt en skön känsla att tänka på en så hemsk räddning. Räddningen från livet. Från själva överlevandet. Jag tänker mig att döden är mjuk och stilla.
Ett behagligt mjukt mörker som omsluter, famnar och vaggar till ro. Till stillhet och trygghet. Ett stillestånd där inget ont längre händer. Det mörker jag lever i är långt ifrån behagligt. Det är vasst, hårt och kallt.

Jag är låg i kväll. Lägre än någonsin. Vill inte möta några människor på min promenad. Vill inte möta några ögon. Jag vill inte att de ska se mina för jag vet att jag skrämmer bort dom med smärtan som syns alldeles för väl ibland.
I kväll är alla känslor utanpå. I kväll är dom min sköra, genomskinliga hud som så lätt brister vid minsta lilla beröring. I kväll vill jag vara ensam i mörkret.
Ensam med längtan och förtvivlan. Ensam med tankarna och hopplösheten. Jag vill inte någon ska se hur värdelös jag är. Inte just nu i alla fall. Inte ännu. Kanske vill jag det aldrig.
Vi är ensamma på grusgången hunden och jag. Gatlamporna kastar guldglitter ner över kanalvattnets tunna istäcke. Hunden sniffar vidare och jag stirrar rakt ut mot inget alls. Tankarna löper fritt och sorgen värker i bröstet.

 

Den yngste kom hem tidigare på kvällen efter en helg hos sin pappa. Han kom med ledsna ögon och slokande axlar. Så som han gör alltför ofta.
Jag frågade honom hur det var fatt och han muttrade till svar.

Det är inget.”
Men du, jag ser ju att det är något. Har det hänt något? Är du ledsen?”
Sonen muttrar surt och stirrar ner i bordet.
Det är så störigt när du alltid tror att det är något för att jag är tyst.”

 Så slog det mig plötsligt. Naturligtvis. Så måste det ju vara. Han är hungrig. Så klart. Han har säkert inte fått någon mat hos pappa. Så jag frågade försiktigt väl medveten om det känsliga i själva frågan.

Är du hungrig?”
Mm.”
Han stirrade envist ner i bordet och jag visste att han gjorde det för att inte visa att han var ledsen.
Har du inte ätit middag hos pappa då?”
Han höjde blicken och mötte mina ögon. I hans ögon såg jag djupet av hans oförställda förtvivlan och alla obesvarade frågor.
Nä, han lagade ingen mat och var inte hemma på hela dagen och nu skulle han på bio.”
Har han inte varit hemma alls?”
Nej, han har varit på middag och sen hade han inte tid eller lust att laga mat för han skulle på bio så han skjutsade mig hem.”

Jag såg sorg och uppgivenhet i sonens ögon och tröttheten jag kände just då var förlamande. Men jag kunde inte vara trött. Jag kunde och fick inte bli förbannad. Bara lagra ännu mer sorg i bröstet. Jag bet ihop och öppnade kylskåpsdörren.
Det var ganska tomt därinne.
Jag hade hundra kronor i plånboken, sju kronor kvar på kontot och ett ekande kylskåp. Hundra spänn som skulle räcka till onsdag natt. Hundra spänn till mig och tre barn. Det var söndag kväll och på onsdag natt skulle jag stå vid bankomaten strax efter klockan tolv och ta ut barnbidraget och underhållet.
Efter onsdag natt skulle jag fortsätta överleva tills lönen kom in på kontot.
Det var likadant varje månad. Natten mellan den nittonde och tjugonde smög jag ut och gick till bankomaten. Strax efter klockan tolv hade pengarna kommit in på kontot och jag kunde andas ut för ett litet tag.

Jag hittade några ägg i kylskåpet och stekte dom till sonen. I skafferiet fanns bröd och han fixade sig några äggmackor.
Han åt tyst och de ledsamma dragen i hans nioåriga ansikte slätades ut en aning och en försiktig glädje började skymta i hans ögon.
Så lite det egentligen behövs för att glädja ett barn, tänkte jag. Lite kärlek och omtanke. Jag satt där hos honom. Tänkte på överlevandet. Att vi på något sätt gjorde det. Överlevde. Tillsammans.


Hemma från hundpromenaden är döttrarna upptagna med sig själva på sina rum och den yngste har fastnat framför TV-apparaten. Själv orkar jag inte med dumburken. Jag slår mig ner vid datorn. Slår mig ner och låter tankarna komma till ro vid den vita skärmen.
Jag bläddrar förstrött bland skrivna saker. Letar bland ord och tankar. Bläddrar bland minnen. Dom är många men de smärtsamma minnena har tagit överhand. De tvingar sig alltid längst fram och trycker undan det andra. Det glada och ljusa. Men oftast är det så fullt av sorg att inget annat får plats. Glädjen lägger sig som en tunn hinna och glider så lätt av igen. Glädjen är bara yta, en tunn genomskinlig hinna och under den ligger sorgen blottad som ett gapande sår och där minsta lilla beröring, minsta lilla vindpust får mig att darrande dra mig undan.

Jag är ensam. Jag behöver inga människor. Tror jag. Jag har skapat mig ett avstånd och släpper inte längre någon nära mig. Jag har valt ensamheten, motvilligt och av tvång. Jag trycker undan all min längtan, stänger dörren för mina behov och är bara ensam. Jag tillåter mig inte att känna något längre. Jag vet att det inget annat är en ren självbevarelsedrift. Ett sätt för att orka överleva. Överleva livet.
Jag slutade leva för flera år sedan. Nu vet jag inte ens om det är någon idé. Orken börjar ta slut och lusten till andra människor är nästan borta. 

Det är som att vandra i en öken. Det finns hus och människor runt mig men jag ser dom inte. Jag vill inte se dom. Allt är osynligt och meningslöst att se.
Jag går i en torr betongöken. Mina steg lämnar inga spår. Jag är ingen.
Jag är osynlig.

 

Den yngste tittar på TV. Hans ögon är lite gladare. Döttrarna är med sig själva. Dom överlever alla och jag tror och hoppas att barnen börjat leva lite också. Jag vet inte när min tid kommer. Kanske aldrig. Jag vet bara att för några år gjorde livet en vändning jag aldrig någonsin väntat eller ens kunnat föreställa mig.

Nu är vi trasiga och splittrade. Kastade ut i ett svart hål där smärtan och sorgen är det enda vi kan känna och vi tvingades kämpa för att överleva. Var och en för sig. Alla har vi de vassa taggarna utåt. Alla beredda för krig. Alla är vi ständigt beredda till försvar.
Vi krigar mot varandra. Slåss mot smärtan, sorgen och livet. Allt för att överleva.
Det är kaos och skräck och vi håller alla på att drunkna i sorgen och smärtan.
Vi måste lära oss att simma på nytt för att kunna överleva tillsammans.
Vi kämpar mot smärtan och sorgen tillsammans. Inte helt enade, inte helt förenade men ändå tillsammans.
Länken som håller oss ihop är svag. Kedjan brister så lätt när oro och sorg gör sig påminda. Men vi överlever och vi har överlevt så här långt.

Men vi är ännu just bara överlevande, utan hopp och utan tro. Vi kan inget annat. All kraft går åt till att hålla ihop.
Jag är den starkaste länken.
Brister jag så brister allt.
Jag får inte brista.

 

 

 


Hm...


Så kan det bli...

 
 
Dagens personalmöte fick de kroppsliga reaktionerna att snyggt placera sig i ben och muskler.
Att gå hem var som att gå i djup lera. Mycket sakta togs stegen och i takt med det brister jag
och vill ungefär bara kasta mig ner på marken och gråta... för det tunga och för det svåra.
 
Men hem ska en människa på något sätt och hem kom jag och insåg sedan att gräsklippningen får vara idag.
Det finns inga krafter kvar nu. Gräset finns kvar i morgon. Inget springer i från mig mer än livet.
 
Ändå lever jag på det enda sätt jag kan och oavsett vad folk och fä tror sig veta om det har de oftast fel
vilket i sin tur beror på ingen orkar fråga än mindre lyssna till svaret.
 
Att ha MCS innebär dessvärre också att sinnesstämningen, de dagar en är påverkad, sjunker och den sjunker rejält.
Som att bädda in allt i ett nattsvart och tungt mörker.
Jag väntar ut reaktionerna och hoppas att den febriga tröttheten och känslan av ha en pågende influensa ,ska försvinna eller åtminstone minska en del men förmodligen måste jag sova lite för orka med resten av dagen.
 
Så nu är jag, naket och ärligt sagt, förbannat låg och så trött att jag skulle kunna somna sittande framför datorn.
 
Men du vet, man ska se livet från den ljusa sidan och vara glad att man i alla fall inte har cancer och man ska aldrig vänta sig något från någon.
 
Det gör jag inte heller. Vill jag ha uppmuntran eller empati får jag fixa det på egen hand.
Ta nu inte mina ord för klagan, det är bara så det är och jag är en luttrad jäkel som sett lite för mycket av
människors bristande förmåga till empati.
 
 
 
 
 
 

Om bokprojektet "Direktörens Kvinna"

 
Jag skriver i jag-form för att det tilltalar mig.
Det gör det enklare och känns mer nära.
 
Jag skriver inte för att tillfredsställa någon.
Jag skriver för att jag vill och måste.
 
Och ja, visst använder jag somligt ur min egen erfarenhet
men boken är därmed inte jag personligen.
 
Bokens jag kan vara vem som helst.
Kanske du. Kanske jag.
 
Jag plockar delar lite här och var och bygger
en berättelse som kunde varit sann.
 
Det som är sant 
det vet bara jag...
 

Morgon på andra våningen...

 
Morgonen är seg och tveksam.
Hundarn sover ännu, trötta efter den långa dagen
i lilla trädgården.
Jag dricker mitt kaffe och väntar på att de ska vakna
och vilja gå ut en sväng.
Jag vaknar oftast tidigt. Jag är aldrig glad när jag vaknar.
Minns inte hur det kändes.
Jag måste ha varit glad en gång i tiden.
Men det var väldigt längesedan.
 
Jag läste en bok för några månader sedan.
En kvinna hade blivit misshandlad av sin man
och fått sy 19 stygn i huvudet.
I boken skriver hon;
man måste tala om det som hände.
 
Så lätt det låter och visst har hon rätt
men om ingen vill höra ett ord om hur saker
och ting var
då blir det svårt.
Man behöver inte ha bivit fysiskt misshandlad
för att saker och händelser
ska behöva ut, bli lyssnade till.
Bli erkända
och genom det bli bekräftade.
 
Jag har turen att ha en fantastik mamma
som alltid lyssnar
och som till och med berättar om det
hon såg under tiden.
Det finns mer än ett sätt en kan göra en
människa illa på.
 
Jag till hör dom som kan berätta om flera
sjuka sätt...
 
I kväll lägger jag ut ännu en del
av den tänkta boken.
 
Jag vill väldigt gärna få kommentarer, tankar
och frågor.
Jag lovar att svara på allt.
 
 
 
 

Det finns en skillnad inte många förstår...

 
 
 
Jag fann denna mycket viktiga filmsnutt hos When Darkness Falls
 
Vill du människor väl,
vill du verkligen finnas
när någon behöver dig,
titta på den här filmen
och lär dig
skillnaden.