livsbloggen

När jag möter andra, möter jag också mig själv.

Serotoninhalten höjdes radikalt under eftermiddagen och kvällen.
Sång och musik, varma händer, mjuka famnar och skrattet i ögonvrån
får livsandarna att dansa lite.

Jag är ganska uttråkad för övrigt.
Letar nytt och ämnar formatera om allt. Om det går.
Det måste gå.

Nu natt och en behaglig tystnad.

I morgon planerande, funderande och levande. Nya stigar ska sökas.

Kanske finner jag vägen...

... den rätta

Förmiddagen vandrar i lugn tystnad.
Tankarna vilar.
Avlägset kommer nära.

Solen gläntar lite på dörren och kastar ett svagt sken
över gräset och julgranen som placerades där i går.

I eftermiddag arbete. Strängar ska kännas på, trummor ska bankas på,
röster ska höjas och lyssnas till.

Jag läser om serotoninhöjande solsken på en annan blogg och tänker att musik och gemenskap
har precis samma effekt.

En stämningshöjande eftermiddag väntar.

Dagen har speglat sig i nattens regn. Surmulet och vresigt glott in i det våta och inget annat sett
än det evigt grå novemberljuset.

Jag tänker att om man kan skriva sig in i livet så är det kanske just det jag gör
eller åtminstone försöker göra. Skriva tiden. Dagen. Timmarna.

Men jag skriver aldrig om de kalla nätterna.

Kanske händer livet mig en dag. Helt oförhappandes dyker det bara upp, klappar mig lätt på
axeln och säger; Jag är här nu.

Kanske händer det aldrig mer. Men jag väntar och lever liksom lite grand ändå. Trots allt.

Jag har inga vingar som lyfter mig. Varken egna eller lånade. Bara skosulor som sugit sig fast
i asfalten.

Avgaser som stinker.
Mullrande bilmotorer.
Konsumkassar i handen.
Stumma väggar och en ekande tystnad.

Jag skrev till någon på ett annat ställe att det inte finns särskilt mycket att glädjas åt i staden som
Gud glömde.

Jag skrev det och menade varje ord.

Varje ord.

Inte mycket finns. Men det lilla värmer.

Jag är här.

November är tung. En grå månad där andetagen är återhållna och något kramar ilsket hårt om hjärtat.
Pressar fram en ettrig kramp av leda och sorg.
Det har varit för mycket av tråkigheter.
Under mindre än två år har tre nära gått bort.
Allergin skenade vilt och banade väg för en än mer tristare tid.
Mindre arbete. Mindre av allt.

Läser tillbaka i bloggen och ser att jag 2008 strax före nyårsafton bad om ett bättre år.

Jag gör det igen.
Ber om ett bättre år.

Kaffet har redan väckt mig. Den runda smaken har runnit mjukt genom halsen och viskat
godmorgon. Stormen har lagt sig till ro och vinden tar snällare tag om trädkronorna.
Mittemot har någon hängt ut sina sängkläder genom fönstret. Nattens mörker ska vädras bort och dagen ska ta över.
På en balkong lite längre bort står en gammal kvinna med en kaffemugg i handen.
Jag ser henne varje morgon. Kanske ser hon mig där jag står med min mugg.
Endera dagen kanske vi vinkar till varandra. Eller gör vi som de flesta gör, låtsas att vi inte ser
varandra.

Dagen ligger öppen, eller sluten.
Allt beror på hur man ser det eller hur tiden är.
Sluten, tänker jag och viker blicken inåt.

Det ligger en gran klädd i nät på gräsmattan utanför. Snart ska den bada i ljus och lysa upp
ett trist novembermörker.
Lika snart ska julhysterin sätta igång.

Jag vänder blicken bort från galenskapen men längtar fina dagar och kvällar
tillsammans med barnen.

Denna ofrånkomliga plikt att iaktta sig själv;
om någon annan iakttar mig, måste jag naturligtvis också iaktta mig själv;
om ingen iakttar mig, måste jag iaktta mig själv ännu närmare.

Jag försöker tänka dagen vacker. Men i staden som Gud glömde har ett tröstlöst
grått täcke lagt sig tungt över timmarna. Regnet, regnet som jag ibland önskar att
det kunde skölja bort allt och sedan ge plats åt något nytt och fint, vräker ner och gör
dagen till ett sjunkande helvete.

Tankens kraft fungerar inte så bra idag. Gråheten håller fast dagen i ett envist grepp.
Som ville det krama musten, livslusten ur varje timme och varje minut.
Grå är jag. Grå är tiden. Grå är denna dag.

Jag har vinkat farväl åt modern. Hon är på väg till sitt småland. Gårdagen
och kvällen bjöd mycket prat och minnen om mormor och morfar.
Det var fint om än sorgligt. Men sorg kan vara vacker. Lite bitterljuv, som en sträv hand,
fumlig mot kinden när man minst anar det.

Jag saknar.
Jag känner den.
Saknaden.

Bitterljuvt.

Den som bibehåller förmågan att se skönhet blir aldrig gammal.

Becherovka. Starkt och gott i måttliga mängder. Med en smak av pepparkakor
och vips så är julstämningen där. Så klart fick en sådan åka med hem.
Drycken, som vad jag vet, endast finns att köpa i Tjeckien.



Kontrasterna är stora i Prag. Här finns slitna hus och förfallenhet. Vackra gamla byggnader,
väl bevarade och så de stora varuhuskomplexen med sitt enorma utbud.
Dit in gick vi inte.



Mitten av november och juldekorationerna var redan uppsatta.
Just det här fina huset var dekorerat som en julkalender där varje fönster
var numrerat.



Tidig kväll i Prag och mörkret ger staden en helt annan känsla.



Kunde ju inte låta bli att fotografera det här...
Högt upp på ett tak satt den här fina skylten.



Nattlig utsikt från hotellfönstret.

Jo, jag är verkligen förälskad.

Vi ska mötas igen, Prag och jag.

Att vandra på gatorna i Prag är nästan som att gå omkring i ett förälskelserus. Man är där
men längtar redan till nästa gång man ska ses.



Jag tillhör inte dom som hinkar alkohol i mängder men den här lilla butiken var så rolig att
kameran sa klick och förevigade bilden.



Vi vandrade över Karlsbron. Vid slutet av bron och en liten bit bort till höger, ligger detta fina
museum. Det var där jag insåg att det är dags att läsa om några böcker.
Aptiten väcktes vid åsynen av Kafkas handskrivna brev och manus. För den som tycker om
litteratur är detta museum ett måste.



Alldeles intill fann vi en fin liten restaurang. Inredningen bestod av gamla saker,
antika, vackra och alltihop tillsammans skapade en varm atmosfär. En öppen famn
som bjöd oss in en stund.



Se här det vackra lilla fönstret med en gammal radio som ett smycke att beundra
och glädjas åt...



Utsikten från terassen där vi tog en paus innan mötet med Kafka.
Goda vännen drack en Staropramen och jag som inte längre tål öl
avnjöt en god cappuccino...



Överallt, dessa frestelser. Men ståndaktig var jag väl medveten om vad som händer
vid intaget av en underbar, kall, god öl....

Särskilt vacker var den inte, utsikten från hotellfönstret. Snarare gav den mig
lite taskiga associationer och en fadd smak i munnen...





På väg till tunnelbanan. Ett gott skratt förlänger livet. Nu är det inte hammaren och skäran
längre...



Och vi kastade oss ut, sträckte oss nyfiket fram för att finna själen i en främmande stad.
Rulltrappan som för mig kändes som rena berg- och dalbanan med sitt hisnande djup...



Bilisterna körde som om det brann någonstans och spårvagnarna låg inte långt efter.
Här gällde det verkligen att se upp... om man ville behålla några av sina lemmar i någorlunda
gott skick...



Så låg den där framför oss. Staden, Prag, Praha, som ett varmt dunkande hjärta där varje slag
ropade välkommen och drog oss närmare. Och vi gick nära.
Staden med sina hus så vackra att det nästan gjorde ont att beskåda dom.



Vi letade oss in bland små fina gränder....



Vi gick med varsamma steg över kullerstenar och smala trottoarer och lät blickarna fara över allt det nya
och allt det gamla...



Så många fina hus. Här ett på vår vandring när vi letade efter Karlsbron...



och jag som ständigt fascineras av vackra portar och fönster höll kameran i ett stadigt grepp.
Fångade, klickade, kikade, såg och förundrades över skönheten i en port som den här...



...eller den här med sin mustiga och varma bruna färg.



Karlsbron.

Prags hjärta.





En av de många statyer som kantar Karlsbron.



Detalj från en annan staty.

För länge sedan i ett hus i skåne, bodde Selma. Skild med tre barn.
Min mormor.
I samma hus bodde också hennes väninna med sin man.
Väninnans man, Harald, skulle en förmiddag gå på sin fars begravning men samma morgon vaknade 
han och fann sin hustru död i sängen.
Av förklarliga skäl kom han försent till begravningen och fick sig en skarp tillrättavisning av sin syster.
Hom skällde ut honom efter noter och undrade dessutom var hans fru befann sig.
Harald sa inget. Tog tyst emot tillrättavisningen men sedan när begravningsakten var över och det
var dags för begravningskaffe, reste sig Harald upp och bjöd de som ville på sin hustrus begravning.
Hur lång tid som förflöt innan Harald och Selma blev ett par, det vet jag inte.
Harald, min morfar.
Sex barn fick de tillsammans.
Ett barn dog i spädbarnsåldern, ca åtta månader gammal.
Nio barn hade de två tillsammans och en stor mängd barnbarn och barnbarnsbarn.
Upphovet till fem levande generationer flera gånger om blev dessa två människor.
Harald gick bort för flera år sedan och nu har Selma, min mormor, somnat in.
Kanske möts dom igen.
Jag hoppas det.



Selma 97 år, tillsammans med min dotter Evelina.

Novemberdagarna är ruggiga och fuktiga. Råheten kryper in under huden.
Månaden har varit full av svininfluensa och våldsdåd. Mänskligheten känns, lite för ofta, uppgiven.
Bussväntandet på morgonen bjuder regnvåt asfalt och motorbuller.
Medpassagerarna ser lika grå och trötta ut som jag känner mig. Väl hemma efter ett långt arbetspass, skänker det heta kaffet en stunds värme. Tystnaden vilsam och behaglig.
Dagen är förberedelser inför morgondagen. Halvsju i morgon lämnar jag staden som Gud glömde för några dagar av frihet i Prag. En present från mig till mig. En liten resa i gott sällskap.
Genom kameralinsen ska jag se och uppleva. Fötterna ska trampa annan asfalt. Nytt ska mötas. Kännas. Höras.
I kväll är allt som det brukar vara onsdagskvällar. Barbackajobb, skratt, kramar och värme.

Nu, lite av vardagliga trivialiteter. Nödvändigheter. Tröttheten ska motas bort och glömmas.

Livet ska levas.
Oavsett...

Det sägs att jag ska arbeta idag, från alldeles snart tills i morgon bitti.
Känns inte så upplyftande med tanke på plötsligt mammabesök i går.
Min gamla mormor 97 år är sjuk, att infinna sig på arbetet då är inte direkt det man
längtar efter.
Ändå, samtalen igår, viktiga, varma och med samma insikt och förståelse, det kan göra en
trist tisdag något lättare. För övrigt har jag haft en liten egotripp med kameran/mobilen.
Trött och sliten av allergin men lite levande ändå. Tre nätters allergensällskap ritar tydliga spår
och sorgen i blicken syns kanske lite väl tydligt. Men det är jag. Det är alltid jag. Där. Här. Nu.

hon som går i ett brinnande regn,
ser hudflagorna falla från kroppen
hon lägger en extra kudde i sängen
kryper nära och drömmer
om en helt annan värme

En lyckad kväll på Barbacka var det i onsdags. Kollegan och jag hade bjudit in
ungdomsmottagningen för att de skulle prata sex, kärlek, relationer och hur barn blir till
med och för våra besökare som alla har funktionshinder i någon form.
Kurator Gunilla och psykolog Annelie kom och med värme, humor och kärlek
pratade och berättade dom om allt som våra besökare ville veta.

Så klart var det lite fnissigt och generat till en början men det tog inte särskilt lång
stund förrän tungornas band lossnade och frågorna haglade över kvinnorna från
ungdomsmottagningen.

Inga krusiduller här. Allt pratades om i klarspråk. Kondomer kändes på, en spiral
vandrade runt i besökarnas händer och röster hördes; En sådan har ju jag...var sätter man den...oj vad liten den är...osv
Dom som ville fick prova på att rulla på en kondom...det gjorde många, både tjejer och killar.
Det pratades om när man känner lust, hur det känns, om att säga nej och att ett nej är alltid ett nej.

Det visades bilder på hur olika könsorganen kan se ut, både hos killar och tjejer.
Och många berättade vad de visste, många frågade och några ville ha bekräftelse på att saker och ting var rätt
eller fel.

När tiden var slut hördes en klar stämma i lokalen;  När kommer ni igen?


En mycket lyckad kväll.