livsbloggen

Lördagsnatten är kylig men nattarbeterskan har det varmt på jobbet.
Barn sover lugnt. Sysslorna avklarade. Medicin delad. Sonder fixade.
Nu återstår den långa natten.
Kanske går den att tas tillvara. Kanske rinner den bara förbi.

Nattarbeterskan dricker te och blåbärssoppa, äter banan och nyttig youghurt, allt för att stilla
orolig mage.
TV-apparaten visar inget av värde men står på i bakgrunden. Barnen sover tyst och lite ljud vill hon ha, nattarbeterskan.

Om några timmar kommer frusenheten. Den av trötthet som får kroppen att darra av köld och gäspningarna att avlösa varandra.
Trött kyla som smyger nära och påminner om sömnbehovet. Kroppen som ropar efter vila och tanken som säger; Nej, inte nu. Sedan. När morgonen kommer får du sova.

Nattarbeterskan sitter med sin temugg och funderar på det där med sociala medier och undrar om dom verkligen är så sociala. 
Inget kan mäta sig med öga mot öga. Hud mot hud. Ord mot ord och ansikte mot ansikte.

... kan ibland vara ett tungt ok att bära. Då när skillnaderna blir ytterst påtagliga
och stegen man går ekar högt och tomt.

Att inte finna Ullaredsbesök som ett nöje, någon slags märklig underhållning man måste gilla .
Att strunta i Idolhysterin, Bästa kocken och värsta bilföraren.
Att inte vilja eller längta efter soffhäng framför korkade TV-program.
Att inte orka med slöprat och meningslöst dösnack varenda dag. Att vilja samtal av helt annan sort och med helt annan innebörd.

Att tänka och vilja lära. Mer och mer. Att söka och finna på egen hand. Inte matas med färdiga sanningar som så ofta visar sig vara lögner och fantasier. Lättköpta men falska.

Att inte vara som andra och tänka köpa, köpa nytt. Ny platt-Tv, ny soffa, nytt kök, nytt allting men ändå stinker det av gammalt mögel och unkenhet när det nya är på plats och det där lyckliga ruset liksom vägrar att infinna sig. 
Att inte längta efter det. Det som andra längtar efter. 

Att istället vilja veta. Att vilja söka. Att bära saknad och längtan längst ut på fingertopparna och alltid, alltid känna hur den pulserar levande och stark. Som små hjärtan på varje finger. Små pickande väntande och längtande liv.

Att lyssna och på riktigt höra. Att bli lyssnad till och hörd. Att se och bli sedd.
Att vilja ett levande liv utan den egoism som blivit vardag i samhället.
Att aldrig rycka på axlarna och tänka; det där rör ju inte mig, jag har det så bra, så bra.

Att inte vara som de flesta andra är att sitta i en grupp med människor och känna hur ett hav av avstånd växer sig fram och hur vågorna piskar mot kinden och viskar; Du kommer aldrig att tillhöra den stora massan.

Att på något sätt vara trygg i det men alltid känna utanförskapet och avståndet.

"Det gäller att ha mod att vara den man är och inte tappa modet för att man är den man är."


Jag pratar hellre om utrotningshotade tigrar, vargjakten/slakten miljön som havererar, samhället som är galet, intressanta böcker, gräset som växer, människor som gör något utan att för den sakens skull blivit begapade i TV, och jag pratar hellre liv med en hemlös än lyssnar till pladder om hysteriska hemmafruar och jag struntar i vad du har köpt eller vad det kostade. 
Jag pratar gärna om något av värde. I annat fall håller jag käften och förblir tyst. Jag vill bli tillförd något och jag vill tillföra.

 

Ok, ok, ok... nu ler jag lite igen

kan ju inte annat efter en sådan energikick som denna

... att vara lite småsur så är jag det idag för att;

jag inte vann/vinner några miljoner så kan jag fly denna stad och detta meningslösa asfaltstrampande
och betongsniffande liv,
för att jag vill se in i helt andra ögon än de jag möter här och för att jag vill
känna gräs under fotsulorna, vind i håret och andra dofter än de stinkande avgaser som ständigt finns i min 
närhet och för att jag vill lyssna till en tystnad så vacker att den spränger inuti och ljuden, alla ljuden från
fåglars sång, knakande växtlighet och kryp som kryper och humlor som surrar och nässlor som bränns om man kommer för nära och för att jag vill höra hovtramp och känna stalldoft, för att jag vill ha randiga gummistövlar och trampa rakt i alla vattenpölar om våren, om hösten och för att jag vill känna på mossa grön och vacker, sniffa grandoft och rida ut i en vild galopp och för att jag har en satans längtan bort... härifrån.

Om jag får lov
att vara lite 
småsur
så är jag det
nu.

 

... jag fryser om hjärtat i kväll...

... men plötsligt dök den upp i skallen, den här gamla låten med Ola Magnell.



Och du står i din periferi
Som en knäckt eremit
Som bryter samman av ett vänligt ord
Du känner dej lika fri som en hungrig bandit
Som smörjer kråset vid en furstes bord
Vilken ljuvlig jord
O, vicken ljuvlig jord, ja, vicken ljuvlig jord
En jävligt ljuvlig jord

Jag sprang på den kalla egoismen en dag.
Väluppfostrad och snäll som jag är stannade jag en stund och pratade lite.
Ställde vänliga och från hjärtat välmenande frågor om tillståndet, livet, arbetet
och en massa annat.
Lyssnade tålmodigt och intresserat på svaren som kom.
Bjöd på mig själv och försökte skänka lite värme och omtanke, trots att vi inte alls har
något gemensamt, egoismen och jag.
Stod där och lyssnade och väntade.
Väntade på den där frågan som alltför sällan kommer och aldrig trillar den ur egoismens pladdrande
lilla mun.
Den där frågan som blir en bekräftelse på att man finns till. Är synlig. Är människa och kanske till och med lite 
intressant eller åtminstone värd en ynklig fråga.
Ja, du vet den där frågan som kan lysa upp en gråmulen dag, en sådan dag när allt är vridet och skevt.

Hur har du det?

Naturligtvis kom den inte. Frågan. Egoismen pladdrade på och sög i sig av omtanken, svaren hon fick och sedan svällde hon än mer och blev så stor, så stor.

Frågan kom aldrig. Och jag fick aldrig svara på hur jag har det.
Sådant trams har inte egoismen tid med. Egoismen har bara tid för sig själv.

 

 

Gladast i världen är jag nog inte men en morgon som den här när solen skiner från en blå himmel över en frusen stad,
kan en liten vanlig (ganska ovanlig egentligen) människa som jag, som för en stund sedan kom hem från nattens arbete, sitta med sin kaffemugg och bli löjligt glad över arbetsbytet som lindrat överkänsligheten ganska mycket.

Inte är det hejsan-hoppsan-roligt att arbeta vakna nätter men bonusen jag får betyder mer än det mesta.
Att få vara pigg de lediga dagarna. Att i det närmaste eller i alla fall mer och mer slippa snuva och annat otrevligt.

Att inte alltid låta dunderförkyld. Och fast det händer med jämna mellanrum, om jag råkar stoppa i mig något olämpligt eller befinner mig för länge nära människor som använder parfym så är skillnaden stor.


Så ja, jag är glad idag.
En lättnad växer i kroppen och ett andetag av försiktig lycka sipprar ut.

Ordet avstå, har funnits i mitt liv under väldigt många år och det gjorde inte saken bättre när denna märkliga sjukdom bröt ut. Det gjorde istället att jag tvingades avstå ännu mer. 

Jobbig-jobbigt-jobbigt, ja absolut. Så jobbigt och slitsamt att humöret rasat ordentligt ett flertal gånger
men jag är ingen bortskämd person så bara att bli lite bättre skänker mig lycka. Ordet avstå kommer att finnas kvar men idag, just nu, är glädjen större än sorgen.
Just nu. 
Idag.
Är jag starkare.
Bättre.
Piggare.

Jag går på en liten grusväg, kliver över isfläckarna, håller i hundarnas koppel och känner deras iver rusa glatt.

Jag går och är med mig själv och två små hundar. Möter ingen. Pratar med ingen. 
Går och andas fritt, i staden men ändå inte. En liten flykt från asfalten fast jag vet att den finns alldeles intill
så kan jag låtsas att den inte finns för en stund.

Men överallt finns spåren av människors respektlöshet och lathet.
In i snåren ligger burkar, godispapper, plast, bildelar?, skräp, skräp, skräp och ännu mera skräp
och jag tänker att idioterna skräpar ner i mitt vardagsrum. Det öppna rum där jag ska finna någon slags ro
och frid. Där jag ska gå och tänka borta betongen. Det rum där det växer, där fåglar sjunger och där kaniner skuttar mellan träden. Det allas vårt vardagsrum ser ofta ut som en jäkla soptipp.


Nu jobbnatt. Mörkret utanför är kompakt och tyst.
En svart vägg av tystnad.
Alldeles nyss stod jag på altanen och tittade på stjärnorna och se där, ett rådjur kom klivande förbi
över gräsmattan. Så fel och så rätt. Så vackert så nära stadslivet, ett liv av annan sort, som inte heller det hör hemma bland betongen.

My home should be my castle but it is my prison....

Trafiken har tystnat.
Natten kall.
Jag dricker mörkret och letar
adresser.
Ingen vet. Ingen vet något.
Jag söker med ögat, drar fingret längs med texten
och ser ingenting.
Bokstav efter bokstav. Svarta tecken utan mening.


Osynlig är tiden. Alla timmar redan slagna.
Bedövade dagar
rinner trögt 
mot frusna nätter
och kaveldunet sprängs i kylan.

Återhämtar mig från en mindre trevlig natt. Magsjuk och grå hade jag i det närmaste
en nära-döden-upplevelse i badrummet i natt.
Nu bara lätt darrig, sjukt törstig och ganska sliten.
Det går över men är inte trevligt ändå.

En hel dag har jag befunnit mig i sovande tillstånd med två små hundar vakande i sängen.
Dessa sensitiva små varelser som känner minsta lilla förändring och blir stillsamma,
väntande och så lugna att det nästan är lite konstigt.


Idag tänker jag på de präktiga och nästan likstela människor som ibland kommer i ens väg.
De som ropar efter förbud för den goda sakens skull.
De som förr aldrig ens skulle tänka i de banorna, som använde uttrycket; "storebror ser dig"
och som aldrig tyckte att någon makt skulle bestämma över människorna.


Alla de som glömt bort hur man andas och helst vill kväva alla andra så dom blir som dom själva.
De som står först i ledet och klankar ner på ungdomar och deras uttryck, deras musik, deras liv, deras val, de som förr hatade angiverisamhället och storebror-mentaliteten
ropar nu högst av alla; Förbjud rökning på arbetsplatser, ja förbjud det överallt ty ingen människa är kapabel nog att göra sina egna val. Förbjud alkohol och förbjud allt som går att förbjuda!
Låt staten bestämma. 
Ja, de som sitter med ett snett leende, sprängfyllda av sin egen präktighet och tittar ner på alla andra, de dumma, de okunniga, de som inte har uppnåt deras höjder. 
En dag kommer deras präktiga ansikten att krackelera och fram väller bror-duktig-sörjan och då ska man stå redo med högtryckstvätten och spola utav bara helvete.


Jag kommer aldrig, aldrig att bli så präktig att jag ser ner på andra och deras val, röka eller inte röka, dricka vin eller inte dricka, träna eller inte träna, smala, tjocka, fula eller vackra, utbildade eller inte utbildade.

Min förhoppning är att jag alltid, alltid ska se människan i första hand. Ung som gammal och absolut de som står utanför. Min förhoppning är också att jag aldrig någonsin glömmer bort att lyssna till andra. För de kanske vet något jag inte vet, något jag kan ta till mig och lära mig av.


Det är sådant man kan tänka på medans illamåendet efter nattens sjukdom lägger sig till ro.

Fast ok, att förbjuda magsjuka vore ju kanske bra.

 

Hepp!

 

 

 

 

 

 

 

... på en lördag.

En liten flaska vin, sådär en två glas, att förgylla kvällen med.
Lite bra musik, stillsamhet och ledighet.
Det räcker för mig.

En snabb cykeltur in till stadens centrum för att hämta mer medicin.
En promenad hem i ett kallt och ruggigt väder.


Ganska lätt om hjärtat låter jag denna lördag vara som den är.
Tar tag i det som måste göras.
För övrigt bara vila.


Jag äger tiden. Tiden äger inte mig.