livsbloggen

Mina Ögon. Mina Ord. Min Själ.

Ett extra klokt inlägg (en snabbvisit av bloggerskan)

Kategori: Andras ord

 
.. och jag vill dela dessa ord nedan
för att det är så fruktansvärt viktigt, för att det finns människor som inte tänker, inte förstår
eller som prioriterar helt galet och ibland hänsynslöst.
 
Från facebook kommer dessa ord och kvinnan som skriver har samma sjukdom som jag...
 
behöver jag ens antyda mer
om hur jävligt det är och blir 
eller hur genomvidrigt det hela tiden har varit
och fortfarande är?
 
 
"Citat nedan ur en gripande bloggtext, som känns igen, fast från andra sidan, det där att de som finns kvar om man blir sjuk och det inte går över på många år, till slut är försvinnande få. Texten handlade om vänskap, om en nära vän till författaren som tyvärr dog.

Just när de nära vännerna skulle behövas som mest blir det ofta ekande tomt.

Det är en erfarenhet jag tyvärr delar med många, många. Den är alldeles förfärlig, det är ett rent helvete.

Man ser livet passera revy utan att man själv är delaktig i det, decennium staplas på decennium, de där åren när man "borde" ha fått en familj, jobb, villa, katt, bil. Men sitter här med ingenting av det. Åren som försvann i ett moln av hjärndimma, feber, extrem trötthet, spränghuvudvärk, illamående...etc, etc.

Brottningen mot vården får man utkämpa helt själv. Tänk om man hade haft friska vänner eller anhöriga som kunde ta en del av den extremt utmattande striden. Man måste nämligen vara frisk för att orka med det. Och det hade varit en fördel om man som patient inte sågs som motståndare till vårdpersonalen, utan den biten kunde axlas av nån annan, som står utanför, då hade vården kanske sett bättre ut. Likaså brottningen mot hyresvärden om dennes mögelruckel och sökandet efter en bostad utan mögel. Det förväntas man klara av själv. Fast man är helt däckad och inte orkar med nåt administrativt eller ens ta sig till lägenheter på andra sidan stan eller i andra städer för att titta på dem.

Och när man har bättre dagar mellan skoven och skulle orka träffa vänner, så är det nästan omöjligt att hitta nån som vill ses. För att alla är rädda att man ska nämna nåt om sjukdomar så att det känns jobbigt? Det behöver ingen vara.....jag tar vanligen inte upp det om ingen frågar, och vet exakt hur man spelar frisk, jag är expert på det, det gjorde jag i över ett decennium, och då var det ju smockfullt av vänner kring mig hela tiden. Så vad är annorlunda nu....?

Jag har samma humor nu, samma kreativitet, samma önskan att göra roliga saker. Bara nästan ingen att dela det med. Utom vid extremt sällsynta tillfällen jämfört med förut. Tacksam för dem iaf, utan det hade jag absolut ingenting att glädjas åt..

Så till citatet som for in som en kniv i hjärtat - men med handtaget inåt...


"Att höra av sig är en blek insats jämfört med vad den som är sjuk tvingas genomlida.

Bär du som läser detta på dåligt samvete över att du inte ställde upp för någon som behövde det? Kanske höll du dig borta på grund av din egen rädsla, kanske hade du inte tid.

Jag kan inte uttala mig om hur just den situationen i så fall var, men jag kan be dig att agera annorlunda om du ställs inför det igen. Och det behöver inte handla om någon som är dödssjuk."

 
 
 Jag vet alltför väl vad kvinnan menar och hur hon känner det.
Det här är också min verklighet. Varje dag. Varenda månad. Dag som natt.
 
Nu drar jag vidare till min nya blogg. Där finns inget ont och inga stressande händelser.
 
Jag är fortfarande sjuk. Kommer förmodligen aldrig att bli frisk igen.
Jag är fortfarande ensam och kommer så att förbli.
Om detta behöver egentligen ingen längre bry sig.
 
Tack för mig.
 

Måndagsmummel från andra våningen

Kategori: Bara ord

 
 
Färden går vidare
bara inte här...
 
 
 

Dagen som är...

Kategori: Ordlöst

 
Vädret är emot mig. Blåst, regn och åter blåst. För mycket innesittande och alldeles för mycket av stillasittande förgör sådana som jag.
 
Inget av det lilla jag kan eller ens har möjlighet att göra går att göra dagar som den här.
 
Jag går och lägger mig igen.