livsbloggen

Mina Ögon. Mina Ord. Min Själ.

Tisdag på andra våningen.

Kategori: Bara ord

 
 
Om du bara kunde förstå. Kunde ta till dig. Kanske lyssna.
Då skulle du, utan att jag behövde säga något, veta hur det känns.
 
Du vet, jag fick leva lite i går. Fick vara människa, precis som du.
Det var nästan som att vara på en rolig fest. En tillsammans-fest. För mig var det så.
Som att gå på bal och känna sig vacker och jag vet det är inte viktigt, men känslan, den är viktig.
 
Fyra timmar av samtal, av skratt, av att få något berättat för sig.
Ljud i tystnaden. Trots mörket ute var det som om himlen sprack upp,
blå som en sommardag. Som om solen sken och kastade guldglitter över en vardag som bär allt
annat än guld och glitter.
Det gnistrade för mina ögon. Nästan som överväldigad sög jag i mig av det som aldrig annars finns.
 
Om du kunde ta till dig. Kunde förstå.
Då skulle du veta att det här lever jag på under många dagar. Sådant glitter och sådant guld stannar kvar
och lyser lång tid efteråt.
Det spräcker tystnaden för ett tag. Knuffar bort ensamheten. Det förändrar egentligen ingenting men det skapar något inombords. Det gör en tid framåt lite lättare att stå ut med.
 
Liv. Synlighet.
 
Jag vet inte om du någonsin kommer att förstå.
Jag har slutat hoppas.
Men jag levde för några timmar igår.
I dag är en mycket lättare dag.
Och fast jag snart ska infinna mig på ett möte med F-kassa och Arbetsförmedling och jag vet hur jag kommer att må efteråt så blir det lite lättare, lite mer uthärdligt. För jag fick leva på riktigt igår.
 

Det som är...

Kategori: Sån't man kan tänka på

 
 
Att ha en kronisk sjukdom
smittar inte.
 
Ändå flyr en del fältet.
 
Det är synd
för då behöver man extra stöd och förståelse
istället för förakt

Måndagsmummel från andra våningen...

Kategori: Bara ord

 
Tänk dig att du nästan varje morgon vaknar med ett illamående som får dig spyfärdig.
Det är som att vara i början av en graviditet men du är inte gravid.
Du öppnar fönstret där du sitter för att släppa in kall skön luft. Du väntar ut vågorna som sköljer över dig.
Du försöker med alla medel som står till buds att lindra men det enda du egentligen kan göra är att vänta
tills det går över.
 
Tänk dig att du råkar äta något fel ,för att du inte vet vad din kropp reagerar på just den dagen, och du nästföljande dag förvandlas till ett vrak, fullständigt utslagen. Du ber tyst om nåd och lindring men fortfarande
kan du bara vänta ut reaktionerna.
 
Tänk dig sedan,(om du har förmågan att tänka dig in i en annan människas liv och vardag vill säga), 
hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att orka göra något annat än just ligga kvidande i en soffa och vänta... vänta... och vänta igen.
 
Tänk dig att du varje gång du lagar mat till och med reagerar på matoset.
Allt svullnar igen. Det rinner. Det blir tungt och besvärligt.
När du sedan ska dela måltiden med någon, i mitt fall den yngste sonen, tvingas du hålla andan vid
varje tugga för att det är så svullet i näsa och hals.
 
Tänk dig att varje natt vakna flera gånger för slembildningen får näsan att rinna mer eller mindre hela natten.
Tänk dig att vakna upp och kudden är våt.
 
Tänk dig att du aldrig kan vistas bland andra människor, inte gå en kurs, inte gå på bio, inte gå på någon fin konsert, du kan inte gå hem till någon, du kan inte delta i något. När du befinner dig i affären, sådant man måste ibland, får du hostattacker av parfymerade människor, du blir så illamående att svetten rinner från ansiktet och när du väl lyckas ta dig ut har reaktionen också placerat sig i höfter och ben. Det gör ont. Det blir trögt och tungt att gå och stegen hem blir jäkligt långsamma.
Du kan inte ens befinna dig på ditt arbete längre.
 
Tänk dig svår andning där paniken ligger under huden. Tänk dig att du aldrig är säker på vad du kan och tål inmundiga.
Tänk dig att du ibland, för att du varit ensam så otroligt lång tid, inte sett eller talat med en enda människa på mer än en månad, och ibland ännu längre, håller på att bi lappsjuk av saknad och längtan efter ett någorlunda hyfsat liv eller bara att få se en människa öga mot öga. Höra en röst, få något roligt  berättat för sig. Skratt. Gemenskap.
 
Tänk dig att du får svårt att se de gånger du varit utsatt för tex parfymerade människor, sitter vid datorn, vistats i en affär eller något liknande.
 
Tänk dig att du ibland måste besöka läkare, apotek och annat och du vet varje gång vad det leder till.
Överallt finns det parfymerade människor.
 
Tänk dig att din usla ekonomi gör att du har mycket svårt att äta sådan du tål.
Du tvingas köpa det billigaste som finns för att du ska ha någon lite chans att överleva.
 
Tänk dig att leva så isolerat. Varje dag. Varenda helg.
Tänk dig att både på grund av sjukdom och ekonomi aldrig kunna göra något av det
som lyfter, stärker eller som skulle kunna göra dagarna lite lättare att härda ut.
 
Tänk dig att du har förlorat allt och tänk dig sedan att du dessutom höll på att förlora livet
och fick ännu en svår sak att tampas med.
 
Tänk dig att du trots allt detta, samt det faktum att du fått din ekonomi och ditt liv raserat av ett stolpskott
vilket du också tvingas leva med, ändå går upp varje morgon och försöker få till en överlevnadsbar dag.
 
Tänk dig sedan att du aldrig har bett om något. Inte bett om hjälp. Inte krävt något från någon.
Det enda du har bett om är lite stöd och omtanke.
Lite förståelse över mycket svår, fattig, sjuk och ensam livssituation.
 
Tänk dig att det får du inte och när du blir besviken och ledsen
möts du av än mer oförståelse.
 
Tän dig att du förklarat tusen och åter tusen gånger vad det skulle betyda
precis som du förklarat, blottat dig själv, hur ett liv som detta påverkar en människa.
Tänk dig att alltid stå utanför allt och titta på när andra lever.
 
Tänk dig att du inte blir trodd, inte blir lyssnad på utan istället blir hånad, förringad och sedd som
något obetydligt. någon som inte förstår eller vet/kan något om sin egen livssituation.
 
Tänk dig att andra tror och vet vad eller hur du ska göra
istället för att lyssna en stund. Finnas en stund.
 
Tänk dig uppgivenheten, Skammen av inte duga, inte vara något, inte betyda något, inte vara värd
ens en liten stund av medmänsklighet.
 
Tänk dig allt detta och lite till som är onämnbart här.
 
Jag hycklar inte med hur livet ser ut.
Jag hycklar inte med något.
Detta är min vardag, min helg och hela mitt liv.
 
 
Men i kväll finns det åtminstone en äkta människa som inte finner det otänkbart
att tillbringa några timmar i mitt sällskap.
 
För det är jag glad,
för det är jag djupt tacksam
och jag kommer att leva på det länge.
 
Nu råkar jag ha en något bättre morgon, illamåendet är över och jag ska åter ta mig till vårdcentralen för att lämna blodprov.
Jag håller tummarna för att det inte ska vara överbefolkat med parfymerade homo sapiens.
Jag håller tummarna för att jag kan ta mig hem utan större problem, att jag slipper bli värre, slipper tröttheten, muskelsvagheten och knepig andning.
 
Jag håller också tummarna för att det som skadats i mina ögon, av det höga blodtrycket, ska rätta till sig.
Det har det dessvärre ännu inte gjort.
 
 
Herre gud! Jag ska få träffa en människa i kväll.
Om du har förstått och tagit till dig orden ovan
förstår du hur fantastiskt det känns.