livsbloggen

Natten är nära
trycker sig mot fönstret
vill in och slå sig ner

vill skänka timmar av ro
och kanske lova
en ny dag

i morgon

Jag går långsamt genom kvällen. Spridda meningar från dagen ekar lätt.

Jag tänker på kvinnan som sade att hon var lyckligt lottad.
Hon hade råd att åka till Thailand tre veckor varje år.

Jag undrar om hon är medveten... om priset på ett barn där?
Om hon tänker att dom också är lyckligt lottade?

Jag går stilla genom kvällen och vet att även om jag hade råd
så vore Thailand inget land jag skulle vilja besöka.

Sanningen. Min. Ingen annans.
Denna otroliga längtan efter något annat. Inte nytt, snarare gammalt och hemtamt.
Tryggt och givande. Krävande, både i tanke och i fysisk kraft.
Den att dra på sig ridbyxorna, stövlarna, få mocka skit, strö rent, rykta så dammet yr, slita, dra, jobba, svettas
och sedan slutligen den ljuva lönen för mödan. Att få uträtta något. Något verkligt.
Att sitta upp. Arbeta igen men på ett helt annat sätt.
Den att bara ge sig ut. Rakt ut i marker, skog, vägar, stigar och över allt en öppen himmel.
Den att lyssna till jordens egna sånger, höra andra ljud än det staden bjuder bland betong
och asfalt.

Sanningen. Den att leva på ett helt annat sätt. Leva. Riktigt. Nära och ändå i ett behagligt avstånd.

Sanningen. Samspelet melland djuret och mig. Ordlöst. Mjukheten. Vänskapen.

Sanningen. Den andra. Den jag inte gärna talar högt om men som ändå alltid finns närvarande.
Alltid.

Efter mer än tio år i staden som Gud glömde, denna lilla fula håla med sina märkliga invånare.
En kall stad med ett lika jäkla kallt folk.
Dryga, oåtkomliga och nog tusan stinker det på gatorna... av förakt och självgodhet.
Sanningen. Den att jag i staden som Gud glömde till fullo lärt mig vad falskhet och opålitlighet är.

Nej, ge mig en häst och en grep. Ge mig öppna landskap. Ge mig skog och stigar. Ge mig vidder och luft. Ge mig dofter som växer. Ge mig ljud som sjunger av liv.

I staden som gud glömde vill jag inget ha. Inte heller människorna. Dom är redan döda och deras blickar tomma och kalla.

Sanningen. Jag är ingen stadsmänniska. Ibland eller alldeles för ofta tycker jag inte ens om människor. Det är konstiga varelser på två ben vars huvudsakliga uppgift består av att konsumera sig till döds.

Sanningen. Jag tillhör ingen. Inte staden.
Aldrig staden.

Så var det dags igen. Tillvaron som självutnämnd försökskanin skrämmer en aning.
Rättare sagt; Jag är skiträdd. Men i rädslan bor också något annat. Saknanden och längtan
efter något helt annat än det dagarna vanligtvis erbjuder.

Jag räds sällan utmaningar men utmaningar där jag riskerar astma-anfall är en svart sjudande ångest,
en skälvande klump av skräck.
Men rädslor ska arbetas bort och i varje fall ska dom prövas. Utan prov vet jag inget. Jag vill ha svar och utmanar mig själv.
Det har jag gjort idag.
Varit ganska nära och till och med suttit upp en stund.
Som hjärtat slog. Som det bultade och som luftrören ville... dra ihop sig...av rädsla.
Men inget hände. Då. Nu återstår bara en sjuk väntan på ev fördröjda reaktioner.
Det är dom jag inte vill ha. Det är dom som inte ska finnas. Bort. Bort.

Om det här fungerar så vet jag att ett litet ljus tänds och i den flammande lilla lågan
där bor jag.
Sedan behöver jag ingenting mer.
Dit hän vill jag. Dit ska jag. På ett eller annat sätt.

Häromdagen mailade jag Ikea för att få veta vad deras möbler innehåller. Möblerna som gett mig rejäla astma-besvär.
Dagen efter fick jag svar från deras kundservice.
Det finns inga kemikalier som ska vara skadliga för människa eller djur i någon av deras produkter.
Det trodde jag i och för sig inte heller utan ville bara veta exakt vad möbeln innehöll. Det fick jag också svar på i mailet. Inga konstigheter där men är man hyperallergisk så kan man tyvärr reagera på lite allt möjligt.
Jag fick också veta att jag kunde "lufta" möblerna under några veckor, då doften är starkast i början.

I går använde jag mig själv som försökskanin. Det kan ju tyckas vara idiotiskt men ibland är man tvungen att göra lite märkliga saker i livet. För att få säkra svar. Och svar fick jag.
Jag placerad det nyinköpta lilla bordet i rummet där jag för tillfället tillbringar mina nätter.
Detta resulterade så klart i en astma-attack och så var den natten förstörd.
Nu vet jag med säkerhet vad jag reagerar på och bordet det åkte ut på balkongen. Där får det stå i några veckor och luftas. Mitt egentliga sovrum vädras hela dagarna och kvällarna så med lite tur kan jag återgå till den egna sängen om några veckor.

Men idag, alldeles för en stund sedan, ringde en kvinna från Ikea och var bekymrad över mina reaktioner och fast jag försäkrade att allt beror på min överkänslighet och inte på möbeln som sådan, ville hon ge mig en möjlighet att lämna tillbaka möblerna. Jag fick ett ärendenummer som jag kan använda mig av om det blir nödvändigt.
Möblerna plastas in och packas direkt efter tillverkning och därmed finns alla starka dofter kvar ett tag.
Din säkerhet är viktigast, sa kvinnan.

Vilken service! Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Jag hoppas att jag slipper lämna tillbaka möblerna. Det visar sig om några veckor.

Så vackert naturen formar sina konstverk.

Efter två nätter i gästrummet är besvären fortfarande rejält jobbiga.
Idag stannar jag hemma från arbetet och försöker ta igen fyra nätters sömnbrist.
Frågorna hopar sig angående vad det egentligen är som ger mig dessa jobbiga nätter och
plötsligt kommer jag på att nytt i sovrummet är ju också värmeljusen inköpta på Ikea.

Värmeljus har jag varje kväll i sovrummet, placerade i mina saltlyktor. Det har tidigare inte varit
något problem men jag har användt ett annat märke på ljus.

Så är det hyllorna, ljusen eller kanske till och med båda alternativen som skapar problemen?

I natt blir det iallafall inga värmeljus från Ikea i lyktorna och med lite tur så är problemen borta
efter några nätter. För säkerhet skull stannar jag ett tag till i gästrummet.

"Vad många inte anar är att värmeljusen släpper ifrån sig bensen och toluen, ämnen som kan kopplas till såväl cancer som astma.
Vanliga värmeljus är ofta gjorda av paraffin, ett ämne som inte blir tillräckligt hett för att bränna bort de hälsofarliga ämnena."

Vilda vackra vinter...

Nej, det stämmer ju inte riktigt men befinna mig i sovrummet kan jag inte för tillfället.
Tog, i slutet på förra veckan, en sväng till Kamprads varuhus i lilla Älmhult för att införskaffa ett par hyllor till
sovrummet. Hittade två av sorten ovan och forslade hem dessa.
Monterade och fixade ihop de fina hyllorna och placerade dom sedan på var sida om sängen.
Jo, då det blev både snyggt och praktiskt. En oslagbar kombination.
Men... efter tre nätter och lika många dagars helvete med andningssvårigheter och sömnbrist började jag forska i vad som nu ställde till det.
Inte hade jag ätit något olämpligt och inte heller hade jag befunnit mig nära pälsklädda varelser än mindre deras ägare.
Hyllorna.
Mina nya hyllor avger dofter av lim, färg och kanske andra kemikalier som min kropp våldsamt protesterar emot.
Nu är jag förpassad till gästrummet och där lär jag nog få stanna ett tag.
För hur lång tid vet jag inte. Hur lång tid kan det ta innan hyllorna avgett det mesta av det jag inte tål att andas in?
Trött på allergi är jag. Absolut.
Positivt i eländet är ju att jag har ett extra rum att sova i.

Skåne i vitt
vackert och vilsamt
kallt somliga dagar
andra dagar bara mjuka tramp i vitheten



I väntan den lilla fågeln...



... i väntan på vår och värme.
Boet förnyas, förbättras och sedan kommer
en annan väntan...

Jo, februari bär hopp...

Kollegan skämtar i sin Ljudblogg om sin sjukdom.
Han kallar sig för PA Parkinson och beskriver knaggliga steg
och motvilliga fötter.
Jag läser och ler och tänker på vad jag ibland kallar mig själv.

Allergi-Ann, det är jag det.

Men det handlar om att inte låta sjukdomen ta över alla dagarna i livet.
Att fortsätta fast det emellanåt gör ont, är svårt eller bara känns för jävligt.
Så fast jag ibland svär både högt och ilsket över begränsningarna som uppkom för tre
år sedan, fast jag i ren trötthet funderar på hur kanalens botten ser ut, underifrån, och fast
tårarna och uppgivenheten hemsöker mig somliga dagar, så finns skämtet hela tiden där.
Skämt om snuva, nästäppa och astmabesvär som kommer när jag är för nära någon
som har djur, eller ve och fasa om jag råkat stopp i mig något jag inte tål.

Att fortfarande ha nära till skratt underlättar och gör att de svåra dagarna blir lite mer överlevnadsbara.

Så därför utmanar jag ibland min hysteriska allergi. Tar ett par glas vin en helg och förbereder mig mentalt
för konsekvenserna som kommer dagen efter.
För den som kanske inte vet... vin innehållar histamin och sulfit. Inget av dessa båda ämnen är bra för en allergiker. Det förstnämnda drar igång snuvan, nästäppa, huvudvärk och den sura tröttheten och det sista kan ge en jobbig andning.

Allergi-Ann, det är jag det.

Nu ska jag utmana livet och allergin ännu en gång.
Ridbyxor är införskaffade, den gamla fina ridhjälmen och ridstövlarna väntar.
Tillsammans med äldsta dottern sätter jag mig till häst igen och bestämmer att detta ska jag
fan ta mej tåla.
Fina dottern har lovat att borsta hästarna, så jag slipper andas in för mycket allergener och rider, det gör vi ute
i den skånska friska luften.

Längst in är jag glad som ett barn på julafton men tvivlet sitter på axeln och motar bort glädjen.

Men tänk... snart...stigar, marker, skog, luft....
Tänk snart... muskler som rör sig, det lätta knarret av läder, benen som omfamnar djuret
och tänk... tänk...friheten... friheten...friheten...

och så tänker jag....allergihelvete....jag gör som JAG vill....BASTA!  (och hoppas att det går vägen)

i väntan på orden
vet jag med säkerhet
att det finns rädda små
som aldrig vågar
säga sanningen

med ord

tysta går dom vid sidan
om och kanske lite bakom
tysta går dom ibland förbi
och liksom hoppas att
man ändå vet
trots ordlöshet

jo jag vet

men ord är fint
inifrånorden
dom som värmer allra mest

Vintern håller skåne i ett fast grepp. Ännu inte redo att släppa taget.
Det är kallt och vackert.

Varje dag under arbetsveckan går jag in i en helt annan vithet. Där bor lugnet och där bor vilan.
Där i allt det vita finns stillhet till avslappnande musik i bakgrunden.
Där försvinner tankarna som inget vill och där föds det nya som viskar om
andra steg.
Där dämpas hjärtslag och där skyndar ingen fort, fort fram.

Där skakar jag av mig allt trist som fått fäste och går nästan lite nyfödd ut ur det vita
när timmen i rummet är över.

Bort med svart och sotigt klet som smiter åt runt livet.
Bort med bedrövliga människor.
Bort med tiden som bråkar.
Bort med stress och orostankar.

I vitheten smyger timmen fram varsamt, räcker mig handen och väcker något helt annat till liv.

Kraft. Styrka. Ork och vilja.
Lust och värme.

...hur Bromölla kommun tänker?

Så här står det i LSS-lagen

6 § Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges.

Och så tänker här Bromölla kommun göra.