web statistics

Hela långa dagen...

 
 
... har jag levt på riktigt.
I går kväll kastade solen guld över träden i den lilla parken.
Idag lyste den varmt över mig i trädgården där jag böjd med
sekatören i handen knipsade bort vissna perenner.
 
Man behöver inte göra allt på en dag, sa kolonigrannen
men jag var full av energi och jobbade som en liten tok.
Allt visset är borta, det mesta är ihopräfsat och potatis har jag
stoppat i jorden.
Lerjorden, fet och tung, håller fukten kvar och nu är det bara ogräset
som ska bort och lilla stugan som ska städas.
 
Innan lunch var jag på plats med smådjuren i släptåg.
Fria fick de vara i trädården och lika fri var jag.
 
Nu känns det i armar och ben, 
det där att jag gjort något jag inte brukar göra.

Imorgon lär det förmodigen kännas ännu mer
och på söndag är det dags igen.
 
Innan dess ska det arbetas ett par nätter.
 
Våren är min nu.
Varje dag i trädgården är en lisa för min
frusna själ.
 
 

Jag blir så trött...

Lånat från Supersnippan på facebook.
 
 
Skulle samma sjuka förfrågan skickas till en man?
Och vad exakt är en biltjej? Borde inte denna tjej ha en skitig overall på sig
full av oljefäckar samt ett passande verktyg i handen som visar att hon gillar
att hålla på med bilar?
 
2014 och fortfarande ska lättklädda tjejer användas som lockbetet.
Jag blir så trött...
 

När logiken brister...


För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag var intresserad av att arbeta som förstärkt familjehem.
Och nog lät det intressant på många sätt att få hjälpa och stötta en ungdom som på ett eller annat sätt har det trassligt men för min del stupade det på att det var en kommun en bra bit från den jag lever och bor i. 
Det hade inneburit en väldig massa resor fram och tillbaka för att delta i möten, utbildningar samt att forsla barnet till de biologiska föräldrarna.
För denna kommun var det fullkomligt ointressant att jag lever som singel. Dvs jag lever utan en man.
För denna kommun var det viktiga mina erfarenheter, mina kunskaper och samt mina tankar om hur man bäst lotsar en ungdom med problem vidare i livet.

Jag tackade nej men fick sedan den ljusa tanken att kanske arbeta för min egen kommun, dvs för familje-enheten i staden.
Jag kontaktade denna enhet och berättade allt om vad jag gjort, berättade om mina erfarenheter samt också att jag varit familjehem tidigare (åt tonåringar) precis som jag varit stöd-familj, kontaktfamilj åt tre syskon. Jag berättade om mina kunskaper när det gäller barn med funktionshinder, med aspergers, autism, adhd, jag har arbetat i många år med funktionshindrade barn, ungdomar samt vuxna mm.
Jag har också varit ledsagare och kontaktperson åt funktionshindrade unga och vuxna. Jag har arbetat ideellt som fritidsledare för ungdomar och jag har helt enkelt en sjuhelsikes massa erfarenhet som jag tycker borde tas tillvara.

Men hör och häpna nu var det plötsligt ett problem att jag var singel, att jag inte hade någon man som kunde stötta för barnen kunde ju vara så svåra, ha en massa problem eller diagnoser och då är det bra om man har en man som stöttar.
 
Resonemanget gjorde mig stum av förvåning.
Jag kom mig inte för att säga något då jag från den andra kommunen ansågs var ypperlig för uppdraget just pga mina kunskaper samt min stora erfarenhet.
 
Det intressanta är att även om jag var sambo under en herrans massa år så inte hade jag någon stöttande man varken som förälder, familjehem eller kontaktfamilj.
 
Istället tog jag ensam hand om fyra egna barn, mannens barn från ett tidigare förhållande, ett fosterbarn, tre kontaktbarn, ett stort hus, en ännu större trädgård, sju dagbarn, all tvätt, matlagning och städning samt en massa hästar. 
Dagligen under flera år. Jag har också varit ensamstående med flera barn och där gällde ju samma sak som innan, dvs absolut noll stöttning från pappan ifråga.

Nu har jag varken man eller små barn som tar min tid i anspråk och det sistnämnda, dvs att jag har otroligt gott om tid att ge ett behövande barn eller ungdom samt att mina erfarenheter borde vara viktigast. 
Men inte. Det enda som var viktigt var alltså frånvaron av en man i livet.
 

Först blev jag besviken men sedan kom ilskan.
Det är 2014.
Det är inget nytt att i de allra flesta familjer är det kvinnan/mamman som tar det största ansvaret för hem och familj och i synnerhet för barnen.
I de flesta familjer heter det att "mannen/pappan hjälper till lite" men ansvaret både praktiskt och mentalt det ligger på kvinnan/mamman.

Jag vet att det är mycket svårt att få tag på familjehem som vill och orkar och det finns många barn som behöver en lugn och trygg plats att hämta andan på. Barn som far illa, som har det svårt på ett eller annat sätt.
Ändå vidhåller kvinnan från min kommun att det är så viktigt med en man som stöttar.
 
Äh, varför då?
Hur många män gör det? Hur många pappor tar lika mycket ansvar som mamman?
 
För egen del vore det en baggis att ta hand om ett barn oavsett problematik särskilt med tanker på att jag redan gjort det fast då med ett större antal barn samt en på alla sätt frånvarande pappa.
 
Nåja, det är deras förlust men jag kan inte låta bli att tänka; Vilken verklighet lever kvinnan från familje-enheten i?
Sedan kan en alltid undra hur det kommer sig att kommunerna ser så olika på saken. Hos många spelar det ingen roll att du är singel utan det handlar om tid, vilja och erfarenheter.
Att vara förstärkt familjehem är dessutom mycket mer krävande på alla sätt än vad det är att vara sk "vanligt" familjehem.
 
Jag tror att en del behöver uppdatera sig en smula eller tänka till ett par varv.
Nu missar min kommun ett jäkligt bra familjehem...
 
men det finns anda kommuner med ett vettigare synsätt och med insikt om hur det ser ut
i verkligheten.
 
Om man dessutom poängterar att jag levt som singel i ett förhållande, ensam tagit allt ansvar och allt arbete som gäller i en familj med barn, både egna och andras så borde ju jag vara otroligt intressant,
min styrka och min vilja borde verkligen vara viktig
 
men nej, jag glömde ju
jag har ju ingen man som jag också måste ta hand om
som springer runt och gör ingenting
som är fullkomligt ointresserad av sina barn osv
för jag antar att det bara är det faktum att han är man som gör det så viktigt
eller...?
 
 
 
 
 
 

Tisdagsmummel från andra våningen...

 
Kroppen känns dagen efter.
Det gör den alltid efter en arbetad natt. Jag famlar omkring
som vore jag riktigt bakfull men det lättar framåt dagen. Tack och lov för det.
Förmiddagen gick i vilans tecken och därefter samlade jag kraft
för att orka borsta en lurvig hund. 
Förmådde mig till och med att baka lite mjölfritt bröd och med det
är morgondagens frukost ordnad.
 
I morgon går jag dit själen dansar och hoppas på en blå himmel
och en massa sol.
Vårbruk i liten trädgård ska fylla dagen
och förmodligen lär jag må fysiskt illa, eftersom jag inte tål
att rota bland våt och möglig jord,
men inuti hoppar hjärtat i små glädjeskutt.
 
 
Ibland undrar jag
om jag finns
om det jag säger
hörs
av någon
ibland undrar jag
om jag syns
alls...
 
 
Jag behöver en hyfsad säng till lilla stugan så jag kan sova där
ibland. Jag vill vakna upp och känna friheten nära, slippa asfalten och betongen.
Jag vill bli väckt av fåglarnas sång och dricka kaffet utomhus.

Jag har inte råd att köpa någon och dessutom vore en ny säng en katastrof för mig
såvida jag inte vill tuppa av pga andningsbesvären som uppstår av nya
möblers dofter från lim osv
 
Min snälla granne berättade att hon har en säng i sitt förråd som jag kan få.
Jag erbjöd mig att köpa den av henne men hon viftade bort det förslaget och sa;
"Det är så svenskt det där, att man alltid ska betala.
Du får den. Jag behöver ju inte den."
 
Ibland har till och med jag lite tur...
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Någon annans läsvärda ord om svartsjuka


Mäns svartsjuka är inte kvinnors ansvar

Vi kvinnor fostras in i att ta ansvar för mäns känslor. Ett exempel av många, är att vi fostras till att ta ansvar för mäns svartsjuka. Vi kvinnor får lära oss, att vi inte får ”orsaka” svartsjuka hos våra män. Vi tror oss behöva ”redovisa” för mannen, vilka vi personer vi har talat med i telefon, vilka vi har umgåtts med och vi lär oss att bedyra och bevisa för mannen på allehanda sätt, att ”Kalle faktiskt bara är en kill-kompis”. Detta gör vi ofta, utan att mannen ens har frågat oss. Vi är noga med att inte göra något, eller bete oss på ett sätt som kan få mannen att må dåligt eller känna sig underlägsen/hotad.


Män fostras in i det motsatta. Många män gillar när kvinnor ”slåss om dem”, när kvinnor visar svartsjuka och många män drar sig inte för att skapa situationer som ger dem denna typ av bekräftelse. Män tar sällan ansvar för kvinnors känslor och män är ofta mycket hemlighetsfulla om sina förehavanden. Män redovisar inte per automatik för sina kvinnor var de har varit, vem de har umgåtts med och liknande, utan att kvinnor frågar.


Män (och kvinnor) anser ofta att olika spelregler gäller för kvinnor och män i heterosexuella förhållanden. Det en man gör mot en kvinna, är inte ”illa menat” men om kvinnan gör exakt samma sak mot mannen, så är hon ”elak”.


Jag skall ge exempel på detta från ett tidigare hetero-förhållande.


Min dåvarande pojkvän ringde upp mig en kväll på mobilen, efter att jag hade sökt honom men inte fått något svar. Jag jobbade över och hade inte så mycket tid att prata men hans blotta röst, fick mig att inse att han hade någonting att dölja. Jag frågade vad han gjorde. Han svarade:


- ”Äh, jag har varit ute på en löprunda”.

Jag:

- ”Jaha? Ensam?”

Han:

- ”Öh, näe, alltså.. med en kompis”

Jag:

- ”Vad heter hon, din kompis?” :)

Han:

- ”Hehe, näe men det är mitt ex du vet – Cilla.”

Jag:

- ”Jaha, okej. Jag vet inte vem Cilla är men du får hälsa så gott.”

Vi lade på och det var inget mer med det.


Ett par månader senare, ringde min pojkvän på min mobil en kväll. Jag svarade inte men ringde upp honom efter en stund.


Han:

- ”Vad gör du då? Är du kvar på jobbet?”

Jag:

- ”Näe, jag sitter bara och tar en fika med en kompis”

Han:

- ”Vem då?”

Jag:

- ”Hehe, jaa.. det är mitt ex du vet – Tim.”

Knäpptyst i luren en lång stund. Han säger surt:

- ”Jaha men då ska väl inte jag störa då, ha så trevligt med Tim, du!”


Han slängde på luren i mitt öra.


När vi sen träffades, min pojkvän och jag, tog det hus i helvete. Han försökte korsförhöra mig och ville veta, på vilken plats Tim och jag hade fikat, när vi började fika, när vi slutade fika, om Tim”såg ut som vanligt”, vad som ”hände” efter fikat, vad vi pratade om, om vi skulle höras av igen osv, osv.


Jag sade:

- ”Vad sysslar du med? Vi är ju överens om (vilket vi inte var) att vi får umgås med våra respektive ex så om du tror att jag tänker sitta här och bli korsförhörd av dig, angående min fika med Tim så tror du jävligt fel. Skärp till dig – det här är slutdiskuterat nu!


Det hjälpte inte – han blev bara mer och mer kontrollerande och en man som tycker att han har särskilda spelregler i vårt förhållande, som inte skall gälla för mig, kan ta sig i brasan.


Han fick en liten kvinno-fot i röven, han också. :)


I morgon fyller hon år...

 
...hon som är min mamma. Idag far tankar lite huller om buller om barndomen, om vuxenlivet, om mitt liv och om hennes liv.
 
Det är så lätt att tro och inbilla sig att ens mamma inget vet, inget förstår eller inget kan. 
Det är så lätt att ta för givet att hon alltid ska finnas när just du behöver henne och sen kanske glömma
när hon behöver något.
Det är så lätt att inte se det hon gjorde, har gjort och fortfarande gör. Och lika lätt är det att se det som kanske brast istället för att se allt bra hon gjort.
 
Det är så lätt att glömma och förringa den som är ditt upphov, lätt att glömma att hon också är en människa och inte bara en mamma.
Det är lätt att glömma att hon har samma behov som du. Att hennes tårar rinner precis som dina efter kinden, att hennes saknad känns lika mycket som din och hennes längtan är lika glödande som den du kanske känner.
Det är också otroligt lätt att glömma vad hon försakat för att du, barnet skulle få det så bra som möjligt.
 
Det är så lätt att glömma... att ställa de viktigaste frågorna av alla;

Hur har du det mamma? Hur går det med allt? Hur mår du?
 
I morgon fyller hon år, mitt upphov, och jag glömmer inte.
Jag har en så stor tacksamhet för att hon alltid funnits för mig, ställt upp, lyssnat och åter lyssnat när livet gjort för ont. Jag är så tacksam för att hon förstår, aldrig dömer eller kommer med goda råd. Att hon vet att det viktigaste ibland är att bara lyssna och bekräfta.

När livet rasade och sen fortsatte att rasa, fanns hon alltid där. När uppgivenheten färgade tiden i svartaste svart, fanns hon alltid. När sorgen blev för stor och frustrationen härjade, fanns hon alltid. När pengarna tog slut såg hon till att barnen fick julklappar från mig. 
När allt vändes upp och ned och tillvaron blev obegriplig fanns alltid hon redo att lyssna.
Aldrig sa hon vad jag skulle göra. Aldrig förringade hon min kunskap eller styrka.
Men alltid lyssnade hon.
 
Nu när livet gett mig en rejält knepig och utmattande sjukdom lyssnar hon fortfarande
och när hennes dagar är tuffa eller hennes minnen blir tunga, då lyssnar jag på henne. Alltid.
 
I morgon fyller hon 73 år och hon är fantastisk. 
73 år och arbetar för kvinnojouren där hon bor.
Hon hjälper kvinnor och barn som tvingas fly från sina våldsamma män, pojkvänner, fd män och pappor.
Stöttar och lyssnar. Håller om och tröstar. Följer med till polis och rättegångar, till sjukhus och socialen.
Handlar mat åt de som inga pengar har med sig, ser till att eventuella barn får vad dom behöver och hon skapar lite trygghet åt de utsatta som bara har rädslan kvar.
 
I morgon när jag kommit hem från nattens arbete och innan jag lägger mig för att sova, då ringer jag henne
för att säga hur fantastisk hon är.
För att jag vet hur hennes liv har varit och för att jag vet vem hon är som människa, för att jag respekterar och förstår både det som har varit och det som är.
 
Hon är värd ett jättegrattis.
 
 
 
 

Förmildrande omständigheter...

 
En promenad med smådjuren och fast pollenhalterna
är hyfsat måttliga så behöver jag bara sticka näsan utanför dörren
för att allergieländet ska dra igång.
Men vacker är den våren, och jag tittar på alla små detaljer,
suger i mig tills nästan inget mer får plats.


Promenaderna vissa dagar får bli korta,
särskilt när jag ska arbeta på natten. Det ska jag i natt
och för att inte bli för påverkad gör jag allt för att minimera intaget av det jag
inte tål. Det blir illa nog ändå.


Liten sov i vagnen och jag fick lov att fota.
Vackrast på hela dagen var denna lille kille.
 

När idiotin får råda...

 
 
Ha inte leggings på dig i skolan!
Det distraherar killarna och du vet att felet och ansvaret 
blir ditt om grabbarna attackerar dig, kränker dig eller sexuellt går på dig.
 
Läs om tjejen, 13 år, som startade ett uppror i skolan
och fick alla att bära leggings i skolan en dag.
 
Respekt och mod.
Det är minsann mer än vad somliga vuxna har.

Pollen, trädgård och annat viktigt...

 
I går sken solen och vid stugväggen blev det riktigt varmt.
Pollenhalterna var höga och jag blev därefter
men en liten trädgård måste fixas i alla fall.
Perenner klipptes ner och gräsmattan som tycks tro att det är full sommar
ståtade lite väl frodigt.
Klippt blev också den och årets första kaffe utomhus,
under en blå himmel och en värmande sol,
delades med goda vännen.
 
På kvällen delades en flaska vin
och priset för alltihop betalades av undertecknad
de första morgontimmarna.
Nej, det är inte roligt, det är snarare otroligt jobbig
men det finns gånger där det faktiskt är värt priset
jag betalar.
 
Jag tål inte att rota i en vårfuktig trädgård
men arbetet måste göras.
 
Det blir lättare ju närmare sommaren vi kommer
och snart börjar det,
mitt sommarliv.
 
Jag räknar ner nu
dag för dag
och hjärtat fylls och lyfter
 
snart
svävar jag
och mår fan så mycket bättre.
 
 
 

Lycka är...

 
 
 ... att läsa på facebooksidan "Brandmän mot rasism" 
 
det ger en hopp
och lite tro
att se så många som skickar in sina bilder
och som tar ställning
 
för mänskligheten
 
 
i morgon, efter lunch, befinner jag mig här,
böjd över vissna perenner med sekatören i handen,
och här ska utemöbler fram
och visst ska jag sitta under himlen och känna solen värma
min något frusna själ
 
och här ska jag finna ett leende att ta med hem
 
 
 
 
 

En bild säger så mycket

 

Granne nr två...

 
Jag stod utanför porten och väntade på grannen som vänligt nog skulle
skjutsa mig till apoteket när en annan granne kom gående.
Han, en pensionerad man, var på väg till ett äldreboende för att äta lunch.
Hans fru gick bort för ett år sedan och nu när han inte har någon hemma
som fixar hans mat så väljer han att äta varje dag på äldreboendet.
 
För dagen skulle det serveras korvgryta till lunch och när jag undrade
varför han inte fixade lunchen på egen hand, det är ju både billigare och godare så svarade han;

Jo, men först ska man ju handla hem varorna och sedan stå där och joxa med maten
och inte nog med det, sedan ska man ju diska också!

Jag kunde bara inte låta bli, utan att fnissa till lite och sedan säga;
Ja då vet du ju hur de flesta kvinnor har det...
 
Min fd man hävdade alltid att han inte kunde laga mat.
Jag var så in i nordens trött på all matlagning, till fyra barn, ett bonusbarn, sju dagbarn
samt ett fosterbarn så en dag frågade jag honom
om han kunde läsa.
Lätt vresig svarade han; det vet du väl för fan att jag kan läsa!
Ja men då så, svarade jag, då kan du också laga mat.
Hur tror du jag lärde mig?
Eller inbillar du dig att kvinnor föds med matlagningskunskaper bara så där?
Du tror kanske att kvinnor har någons slags egen gen som gör att de
per automatik svänger ihop en ätbar middag?
Du tror inte det har att göra med förmågan att kunna läsa
samt ta till sig kunskap, att omvandla teori till praktik så att säga?
 
Därmed var det slut på den diskussionen.
 
För mycket länge sedan hade jag en annan granne.
En äldre herre, mycket trevlig och vänlig.
Han sa en dag till mig att det enda han ångrade var att
han aldrig lärde sig att laga mat när hans fru levde för det
blev så svårt.
Men mannen hade lärt sig på egen hand och fixade alltid sin egen mat.
Och han kunde läsa!

Hej Då...

 

En enda ynklig timme...

Denna dag stötte jag på grannen några våningar ovanför mig.
Hon hade lite saker hon ville ge bort och fast jag vet
att jag inte tål att vistas i hennes bostad, då hennes dotter gärna använder parfym
och hon själv använder kemikalier att städa med, så gick jag dit.
 
Tog en kopp kaffe, småpratade lite om ganska viktiga saker
och snart började symptomen visa sig.
Bihålorna varnade om inflammation, huvudet värkte
och tröttheteh som sätter sig i både kropp och själ kom galopperande.
 
Min otroligt snälla granne skjutsade mig sedan till apoteket
för att jag inte orkade ta mig dit på egen hand
och när vi sedan hämtade hennes goa lilla son på hans skola
kunde jag knappt ta mig uppför de ynkliga trapporna.
Den sammanlagda tiden i hennes lägenhet var 60 minuter.
Då var jag redan mycket påverkad av parfymer och kemikalier.
 
Jag skriver det här för att jag många gånger upplevt att inte många
kan ta till sig när jag berättar hur jag reagerar på parfymer och kemikalier.

Det tar alltså mindre än 60 minuter för mig
att påverkas så mycket att jag både känner mig
och blir riktigt sjuk.
 
Om jag skulle befinna mig på ett ställe under flera timmar
så kan ju en idiot räkna ut vad som händer.
Det är inte bara det som sker under tiden utan också
reaktioner som kommer efteråt, under natten eller på morgonen efter som gör 
det omöjligt för mig att delta i allt det som vanliga människor gör.
 
Jag kan alltså inte vistas tillsammans med flera människor
vars kläder är fulla av parfymerat tvätt- eller sköljmedel.
Jag kan inte heller vistas långa stunder i lokaler som städats 
med kemikalier eller där det under dagarna vistas parfymerade människor.
 
Parfymerade saker, i synnerhet sköljmedel, hänger sig kvar lång tid efteråt
och samma sak gäller parfymer. Det fastnar i textilier, i kläder och i möbler.
Städmedel är också dom gjorda för att det ska "dofta rent".
 
Jag kan inte!


Om jag utsätter mig för det en del människor tycks tro att jag kan göra
så är jag sjuk varje dag och det slutar med att jag faller ihop både fysiskt och psykiskt.
Vem vill utsätta sig för det?
 
Nu tillhör min granne de smarta här i världen,
hon ser hur påverkad jag blir.
Hon förstår och jag är jäkligt tacksam för det.
 
 
 
 
 
 
 
 

Morgonens viktiga sanning


Antifeminismens ideologi

Antifeminism:


”Begreppet antifeminism syftar till motstånd mot feminism. Kritik mot feminismen som antifeminister fört fram rör bland annat att de anser att feminismen inte främjar jämställdhet, är antiintellektuell och frihetsfientlig. Kritik har också framförts av flera antifeminister som anser att feminismen syftar till att nå högre status för kvinnor än män. ”


Antifeminismens hela ideologi går alltså ut på att vara emot kvinnorörelsen. Antifeminister är motståndare till att kvinnor (och män) organiserar sig i kvinnorörelsen. Antifeminister är förstås även motståndare till att kvinnor (och män) organiserar sig politiskt, i Sveriges genom tiderna första och enda renodlade feministiska parti – Feministiskt Initiativ.


Detta motstånd kallar antifeminister för, att de bedriver ”jämställdhet” mellan könen.


De flesta antifeminister är av manligt kön men det händer att vi även ser antifeministiska kvinnorsom pushas fram i den antifeministiska rörelsen. Det är kvinnor, som alltså påstår sig vara motståndare till att kvinnor och män organiserar sig för att driva feministiska frågor, dvs som verkar för jämställdhet mellan könen, jämlikhet mellan människor och inte minst – verkar för kvinnors och barns mänskliga rättigheter.


Antifeministers ”kritik” mot kvinnorörelsen består bl.a av att hävda att kvinnorörelsen är ”anti-intellektuell” och enkelt uttryckt innebär detta ord att feminister, enligt antifeministisk ideologi, saknar förstånd. Hur ”intellektuella” antifeministerna själva och deras antifeministiska rörelse framstår, bl.a när de yppar den här typen av ”kritik” mot kvinnorörelsen och alla feminister runt om i världen, låter jag var och en bedöma. ;)


I vår nuvarande värld, där män som grupp har och alltid har haft högre status än kvinnor som grupp, som t.ex att män innehar (läs: har tillskanskat sig) all den politiska, privata, ekonomiska och samhälleliga makten i världen, menar den antifeministiska ideologin att det blir ”orättvist” för män, om kvinnor i framtiden skulle nå högre eller lika hög status som män. Antifeminister ser alltså inga problem med att män som grupp, i nutid och dåtid har och har haft, all samhällelig och världslig makt (det är inte orättvist mot kvinnor) utan problemet med ojämställdheten i världen mellan könen, uppstår enligt antifeministisk ideologi, först då jämställdhet mellan kvinnor och män uppnås eller då kvinnor byter plats med män (dvs når högre status än män) och då blir det plötsligt ”orättvist” mot män.


Den antifeministiska ideologin menar alltså, att så länge som män har högre status än kvinnor så är det ”jämställt” men om kvinnor når högre/lika hög status och får mer/lika mycket makt som män så blir det 
”ojämställt”.


Antifeminismens kritik mot kvinnorörelsen innebär också, att antifeminster anser att kvinnorörelsen är emot människors ”frihet”. Ofta syftar antifeminister här på att de tycker att män fritt skall få köpe-runka (köpa ”sex”) av kvinnor (och barn) och att män fritt skall få påtvinga kvinnor (och barn) sin manliga sexualitet på diverse olika sätt. Antifeministers”argument” om feministers påstådda ”frihets-fientlighet”, innebär också att antifeminister tror att feminister t.ex vill förbjuda hetero-kvinnor att ligga med män, att feminister vill förbjuda hemmafruar i hetero-hemmen, att feminister vill förbjuda hetero-kvinnor att sminka sig, raka sig under armarna eller att feminister vill förbjuda hetero-kvinnor att baka kakor. 


Antifeminister syn på ”jämställdhet” mellan könen är att män fritt skall få utöva sin sexualitet mot kvinnor och barn samt att kvinnor måste anpassa sina utseenden efter manliga önskemål.

Antifeminister är ofta motståndare till att kvinnorörelsen vill utvidga och främja hetero-pappors roll i föräldrarskapet, t.ex genom att verka för att hetero-pappor skall ta ut mer föräldrarledighet samt stanna hemma mer med sina barn när barnen är sjuka. Antifeminister är, med tanke på denna inställning, förvånansvärt positiva till faderskap i övrigt och menar t.ex att pappor och män är ”livsviktiga” för barn. Antifeminister menar till och med att barnen kan bli ”sjuka”, ”alkoholiserade”, ”råka ut för fler trafikolyckor” eller bli ”kriminella” om inte deras hetero-pappor bor under samma tak som barnens mammor.


Antifeminister menar att skilsmässor mellan heterosexuella par borde förbjudas eller åtminstone”förebyggas”. Hur detta rimmar med antifeministers tankar om alla människors ”frihet” är för mig och många andra människor, en gåta?


Detta är ”jämställdhet” för antifeminister.


Antifeminismens ideologi går ut på att hävda ”manlighet” i förhållande till ”kvinnlighet”. En man är inte ”manlig” om en kvinna inte beter sig ”kvinnligt”, enligt den antifeministiska läran. Antifeminister menar att ”män måste få vara män” och att ”kvinnor måste få vara kvinnor”men det är antifeminismen som vill sätta upp reglerna för vad ”manlighet” och ”kvinnlighet” skall vara. Antifeminister vill t.ex styra pojkar och flickors lek och menar att man måste förbjuda pojkar att leka med dockor och förbjuda flickor att leka med bilar. Det har i vissa fall till och med gått så långt, att antifeminister hotar och trakasserar personal på så kallade ”genus-dagis”.Antifeminister menar också att kvinnor måste sminka sig, raka sina ben och sina armhålor för att framstå som ”kvinnliga” inför antifeministiska män. 


Allt detta tvång, är alltså vad antifeministisk ideologi vill kalla ”frihet och jämställdhet mellan könen”.


Antifeminister vill även hävda att män är hetero-familjens ”beskyddare, försörjare och lärare”. I själva verket visar statistik, att det är kvinnor som tar det mesta av det ekonomiska och sociala ansvaret för barnen, när hetero-par bildar familj. Det är alltså kvinnor som är barnens huvudförsörjare och barnens främsta sociala trygghet. Statistik visar även att det är kvinnor i hetero-familjerna som är ”beskyddarna” eftersom det är i främst hetero-familjer, där män ingår, som manligt våld och sexuellt våld mot både barn, kvinnor och husdjur begås. Vad antifeminister menar, att män skulle kunna ”lära ut” till kvinnor och barn i hetero-familjerna, vet jag inte…? Att falskt utmåla män som hetero-familjens ”beskyddare, försörjare och lärare” samt att verka för att föräldrarskap skall vara valfritt för män då de har valt att bli pappor, är lika med ”jämställhet” för antifeminister.

Antifemininismens ideologi vill mena att män som grupp har gjort sig ”förtjänta” av högre löner än kvinnor, trots att kvinnor som grupp har högre utbildning än män som grupp. Antifeminister tycker att det är ”orättvist” att överbetalda män skall avstå löneförhöjningar till förmån för underbetalda kvinnor.


Mäns högre löner, är ”äkta jämställdhet”, menar antifeminister.


Antifeminister uttrycker ofta att de ”naturligvis” är motståndare till manligt sexuellt våld, våld och förtryck mot kvinnor (och barn) MEN –  antifeminister uttrycker sällan eller rättare sagt aldrig, sympati för barn och kvinnor som offer för manligt våld och sexuellt våld. Istället ser vi antifeminister som skyller manligt sexuellt våld på kvinnor och barn och inte sällan anklagar kvinnor och barn för att ”ljuga på män” och ”falskanmäla” män för sexuella brott och våldsbrott. Antifeminister tror att kvinnor och barn anmäler män för t.ex våldtäkt för att ”hämnas” på män.


I många andra fall ser vi att antifeminister helt enkelt har en annan uppfattning om vad manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn ÄR. Många antifeminister menar att manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn helt enkelt inte existerar och anledningen till detta, är att antifeminister tror att våldtäktsmän och barnvåldtäktsmän helt enkelt inte ”förstod att de våldtog. Antifeminister kallar ofta manligt sexuellt våld mot kvinnor och barn för ”sex” och ”sexuellt umgänge” och begriper inte, att en våldtäktsman eller barnvåldtäktsman inte kan avgöra om en kvinna (eller ett barn) har blivit våldtagen av honom. Antifeminister utgår ifrån, att om en misstänkt våldtäktsman säger att han hade ”sex” med sitt våldtäktsoffer, så hade också våldtäktsofffret ”sex” med sin förövare. Antifeminister förstår alltså inte ens att kvinnor själva, är de enda som kan och skall avgöra om de hade ”frivilligt sex” eller blev våldtagna av en man – detta är något som misstänkta våldtäktsmän omöjligt kan veta. Ingen man kan uttala sig om en kvinnas vilja men detta är”jämställdhet” för antifeminister.


Antifeminister förstår ofta inte heller att barn är små barn, oförmögna att skydda sig själva från vuxna mäns sexualitet och att vuxna män, av den anledningen, inte får rikta sin manliga sexualitet mot barn, dvs runka av sig i små barn-kroppar eller kräva av barn, att tillfredställa manlig sexualitet åt män. Detta antifeministiska synsätt hänger ihop med att antifeminister anser att manlig sexualitet aldrig kan skada kvinnor och barn eftersom det bara är ”lite skönt sex” för män. Själva vill män absolut inte bli utsatta för påtvingad manlig sexualitet, vare sig på gator, torg eller i sina hem eller under sin barndom. Antifeminister menar alltså att manlig sexualitet bara kan skada män som ofrivilligt utsätts för den (då blir män våldtagna) men att kvinnor och barn aldrig kan skadas av manlig sexualitet för då är det bara ”sex” för våldtäktsoffren, allt enligt antifeministisk ideologi.


Detta kallar antifeminister för ”jämställdhet” mellan könen.


Antifeminismen lobbar även för att inskränka kvinnors aborträtt och detta är, enligt antifeministisk ideologi, bara ännu ett bevis för att antifeminister främjar ”jämställdhet” mellan könen samt verkar för att ”beskydda” kvinnor och se till kvinnors bästa.

 

 Dessa ord var morgonens första riktiga läsning.

Jag fann dom hos No Boy Toy.

Är du kvinna läs och se hur mycket du känner igen.

För några av er kanske det blir en uppvaknandets käftsmäll.

För mig är det en sanning upplevd på mer än ett sätt.