livsbloggen

Mina Ögon. Mina Ord. Min Själ.

Julveckan

Kategori: Bara ord

 
 
För två år sedan såg det ut så här i Skåne. I dag är det regnigt och grått. En tröstlös sörja av lera och väta.
Dagen började tidigt. Tröttheten igår fick mig att somna redan klockan tio på kvällen och natten var som den brukar, sönderstyckad.
 

Denna morgon finns inga tankar, finns ingen saknad och ingen längtan.
Bara stillhet och tystnad. 
Kaffe i muggen och två sovande hundar. Ljusstaken i fönstret sprider ett varmt sken i morgonmörkret.
Tacksamheten för helgen som gått kommer att hänga sig kvar länge.
Förståelsen och empatin gör tiden lite lättare. Hjälpsamheten finns kvar och räcker över julafton.
 
Otursförföljda jag råkade igår, hur tusan vet jag inte, bryta upp de två tår jag bröt får några år sedan. Det är lite svårt att gå endast på ena sidan av foten. Det kom ju lägligt dessutom, just när jag tänkt mig en tur till staden.
Med en gnutta tur kanske en vänlig granne kan bistå med skjuts, om inte så får det vara.
 
Dagens lättnad är att jag inte har några läkarbesök förrän i början på nästa år.
Då ska ögonen kollas igen. Något litet ska helst ha lagt sig efter medicineringen. Jag håller tummarna fram till dess.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


 

Plötsligt på andra våningen...

Kategori: Bara ord

 
... vaknar sommarlängtan till liv. Skriker något efter våren och ropar jag efter blommor och grönt.
Lättnadens tid ska komma igen och full av förtröstan säger jag att efter jul är det snart vår.
 
Dagen har börjat. Jag ska inte bryta arm med den. Behöver inte det idag.
Jag ska vara människa hela dagen. Och  jag ska drömma om dagar i lilla trädgården, om växande persilja, dill och gräslök och jaga ska vänta på kvällarna de ljumma med tända ljus och skön långsamhet.
 
Jag ska längta.
 
Fredag. Det kommer att bli en bra dag med värme och kloka ord.
Jag är glad och tacksam.
 
 
 

Morgon på andra våningen...

Kategori: Bara ord

 
 
I sängen sover de två små. I soffan med en kaffemugg sitter jag. Fönstret öppet så morgontrafiken hörs in i vardagsrummet. Ljuden från han som är vaken och snart ska åka till arbetet skänker lite ro och inte minst skänker det glädjen över att ha honom här.
 
Jag är tacksam för de små sakerna men det betyder inte att jag håller tyst om det som är fel.
 
Natten blev något bättre men morgonens illamående kommer att hänga sig kvar en stund till. Jag har inte råd att äta det min kropp behöver eller mår bra av och jag har inte råd att vara noga med det jag äter. Det kostar för mycket. För att spara och hålla nere matkontot får jag snällt äta det billigaste,  ibland sådant jag är överkänslig mot och reaktionerna blir så klart fler och värre.
 
Ett krydmått bikarbonat i ett glas vatten lindrar illamåendet. Det är jag glad för och dricker det varje gång magen bråkar. Efter tjugo minuter har illamåendet lagt sig och jag slipper ett symptom i alla fall.
 
Fredag morgon. Jag väntar på dagen. Mörkret håller på att bryta sig loss och jag ska bryta arm med dagen som kommer.
Vem som vinner? Det vet man aldrig.