livsbloggen

Mina Ögon. Mina Ord. Min Själ.

MCS

Kategori: Doft- och kemikalieöverkänslighet, Ordlöst

 

Sista orden och jag börjar med ett citat...+ en uppdatering

Kategori: Bara ord



"Att säga åt folk som har ett helvete att de ska tänka positivt är inget annat än en provokation. Då tycker jag att man ska slå dem riktigt hårt i skallen och sen säga åt dem att tänka positivt."
 
Unni Drougge
 
och nu ska jag också blotta mig själv ordentligt. Det är mitt val och inget jag störs av. Måhända stör det andra men ärligt talat det skiter jag i.
 
Jag kommer inte att skriva här mer. Trista och sorgliga händelser i min närhet har fått mig att fatta detta beslut men först vill jag klargöra några saker en del inte verkar förstå eller kanske vilja förstå.
 
Mitt liv och mina dagar är ordentligt tuffa. På grund av ett stolpskott till man lever jag på mycket lite pengar.
Detta gör att mina möjligheter till ett värdigt liv med allt vad det innebär är i princip obefintliga.
På grund av samma stolpskott har jag tvingats till val i livet som gjort det än svårare att leva ett värdigt liv.
Jag lever i tystnad. Vad det innefattar torde för den hyfsat intelligente inte vara särskilt svårt att förstå.
Därför radar jag inte upp en massa exempel på det här då det för mig dvs min person känns kränkande.
 
För ett antal år sedan drabbades jag också av en sjukdom, MCS, vilket i sin tur också gör det mesta omöjligt.
Det är riktigt tufft. Ni som läst här har säkert snappat upp detta och om inte så går det bra att kika in här  om ni vill veta mer om hur livet ter sig som MCS-sjuk.
 
På grund av sjukdomen har jag tvingats byta arbete mer än en gång. Det har varit ordentligt tufft.
Jag får trots ensamarbete reaktioner och symptom men måste arbeta för att försörja mig.
 
Allt detta sammantaget gör livet mycket svårt, ensamt, tråkigt och rastlösheten skenar ibland och jag dippar emellanåt vilket är helt naturligt.
 
Det är i min värld tillåtet att bli/vara ledsen över sakernas tillstånd. Det är tillåtet att bli/vara deppig.
Det är tillåtet att faktiskt sörja det liv man har förlorat vare sig det är på grund av sjukdom eller annat.
 Det är tillåtet att behöva en medmänniska. Någon som kanske säger något snällt eller uppmuntrande.
Någon som helt oförhappandes tittar inom en dag för en pratstund och en fika. Någon som verkligen förstår hur livet ter sig.
Något som gör en synlig och som bekräftar. Någon som frågar hur just du har det med allt och som lyssnar en stund oavsett om du säger något roligt eller ledsamt.
 
Att få ett samtal från någon nära som berättar vad hen gör på sitt arbete, sin fritid mm kan tex  lyfta en hel dag för mig när mörkret slagit sig till ro här.
Att få vara lite behövd likaså. Att få finnas. Att få de närmastes stöd när livet känns extra jobbigt.
Det är också helt naturligt att, när semestern är slut, bli låg och nedstämd när man har just MCS för att man så väl vet vad det innebär och för att man måste stålsätta sig för det som ska komma.
 
Med MCS får man ofta en massa allergiska reaktioner. Jag har en uppsjö sådana som gör livet ännu svårare att leva.
Jag är inte särskilt glad över det och vissa dagar sänker det mig rejält. Det är också helt naturligt. Det vet alla som har MCS.
Tyvärr är det så svårt att förstå för många och ibland orkar man bara inte förklara mer. Det där att inte bli trodd, som om man inte vet vad man talar om, det svider.
 
Så, att bli eller vara deppig i perioder är således alldeles naturligt särskilt med tanke på de bristande förutsättningarna man har. Det är snarare fantastiskt att man faktiskt står upprätt, skrattar för det mesta och är glad för det mesta. Men jag hymlar fan inte om de dagar som är extra jobbiga.
Nej, jag har inte cancer och jag ska inte dö men likväl är detta riktigt jobbigt att leva med MCS.
Fatta det!
 
Jag är inte heller deprimerad för att jag är öppen med mina känslor. Jag har aldrig lärt mig att vara det.
Det kan jag tacka min moder för som alltid visat att det är ok och att man ska stötta varandra.
Av henne har jag lärt mig att lyssna är viktigt och i synnerhet när något är extra jobbigt.
Men om ingen lyssnar slutar man själv att lyssna. Det vet jag.
 Man drar sig undan och vill för allt i världen inte vara till besvär på något sätt.
 
 

Naturligt nedstämd

Att hamna i en svacka, att känna sig låg eller helt nere, är en naturlig del av livet.Vissa dagar vaknar du på ett strålande humör och andra dagar vill du bara dra något gammalt över dig och sova bort hela dagen. Orsakerna varierar och är individuella. Du kanske har bråkat med en vän, är trött eller har det besvärligt på jobbet. Nedstämdheten kan också bero på att du befinner dig i en fas i livet då du lättare blir deppig. En del blir deppiga under det mörka vinterhalvåret, andra under våren.

Att bli nedstämd är särskilt vanligt i livets olika övergångsperioder, exempelvis när du blir tonåring, flyttar hemifrån, kommer i klimakteriet eller går i pension. Under dessa perioder är det bra om du tar dig tid att stanna upp och funderar över vad du behöver göra för att må bra igen. Andra svåra situationer i livet som kan göra dig nedstämd kan vara en uppsägning, svår sjukdom, en separation, ekonomisk kris eller en nära anhörigs död.

Alla reagerar olika på livskriser. En del kan komma över kriser snabbare än andra. Det beror på tidigare erfarenheter av krissituationer, personlighet, arv, typ av förlust och stödet från vänner och anhöriga.


En viktig skillnad mellan nedstämdhet och depression är att nedstämdheten håller  i sig under minst en tvåveckorsperiod om det är frågan om en depression.

 

Den här bloggen har varit en av de mycket få roliga saker jag haft under nära sju år.
En slags livlina när inget annat funnits. Till för mig.
Här har jag lagt ut mina foton, endast roligt för mig, mina dikter också endast roligt för mig, mina tankar och åsikter om lite av varje, och ja jag har också varit helt öppen och synlig med att jag ibland är riktigt deppig emellanåt men observera en sak. det är övergående. Alltid!
Dessutom vågar jag faktiskt påstå med eftertryck att ingen med mitt liv  och med mcs som en kall skugga hängande över sig,orkar vara jättehappy varenda dag.
 
Jag är det definitivt inte. Men jag sköter trädgården, klipper gräset med glädje,.rensar ogräs med samma glädje,  sitter i solen och njuter av att kunna vistas utomhus då det faktiskt lindrar mcs-symptomen. 
För en som inte har särdeles många glädjeämnen i livet så är det guld värt.
 
När jag är deppig har jag kanske inte lust att göra det just du vill. Jag kanske vill göra något helt annat, kanske bara prata lite, kanske få lyssna till något roligt, få en stunds förströelse och framförallt få lite jävla uppmuntran.
Det råder stor brist på det i dagens samhälle dessvärre.
 
Jag har tyvärr för länge sedan slutat förvänta mig någon förståelse för hur mitt liv ser ut och är dagligdags.
jag har för många gånger noterat hur svårt det är för de allra flesta att ta till sig men jag pratade med en kolonigranne häromdagen om sjukdomen MCS och hennes reaktion var så skön att få höra. Att få lite bekräftelse på hur det kan vara. Att någon förstod.
Hon sa; Fy fan, livet måste ju vara ett helvete med den sjukdomen!
Ja, det är ett helvete. Verkligen.
Lägg sedan till allt det andra så kanske du som läser får en liten uppfattning om hur det är.
 
Det här är ingen klagovisa på något sätt. Det är min verklighet. Jag lever i den. Det gör inte du och det ska du vara glad för.
 
Det här får bli mitt sista inlägg här. 
Bloggen kommer att ligga kvar men mina ord kommer inte att skrivas här.
 
Jo förresten, jag är nedstämd just nu och till och med deppig. Det är tillåtet och jag har anledning till det.
Men jag kommer att gå till arbetet i kväll och jag kommer att le mot både personal och barn
och i morgon bitti kommer jag med all säkerhet ha svårt att andas på vägen hem.
 
Det är så det är.
 

Jag ställde en fråga på nätet och svaren jag fick säger väldigt mycket, inte minst om de som inte förstår eller tar till sig informationen en ger.


Min fråga;

Jag ställer den här frågan öppet då jag tror att den kan vara viktig för många och jag dessutom tror att fler än jag hamnat i liknande situationer. MCS är en otroligtsvår occh jobbig sjukdom som ställer till det på många sätt. Att man blir låg och nedstämd är inget ovanligt precis som man blir ledsen och deppig emellanåt. Lägger man sedan till att livet redan är svårt pga bristande ekonomi, ensamhet och så då ett arbete som gör en sjuk så blir summan ibland lite för mycket att leva med. Det tillåtet att faktiskt bli deppig och att då behöva stöd eller värme från någon nära anhörig. Men om dessa anhöriga vägrar att ta till sig information om sjukdomen och om  hur livet blir samt om mina reaktionerna så blir det svåra ännu svårare. Några av mina, i vanliga fall skärpta och kloka anhöriga,  men i den här frågan slår de bakut så det slår gnistor om det. Minsta lilla tecken på att man är ledsen, trött och påverkad av något (mscpåverkad bla) så ska man i deras tycke genast  kasta sig över en psykolog och fast jag förklarat tusen och åter tusen gånger att det enda som hjälper/lindrar är lite omtanke, lite uppmuntran och lite värme så går det inte in. Jag är så trött på det här och relationen till dessa anhöriga har kraftigt försämrats. Hur tusan gör ni andra för att få era anhöriga att förstå? Jag kan svära på att informationen jag gav  inte har lästs tyvärr för om de hade läst och dessutom lyssnat med båda öronen öppna så borde det inte vara så svårt att förstå. Hur gör ni? Jag famlar i luften och känner att jag håller på att förlora ännu en sak i livet.


Svar 1;
Återigen kommer tanken om att detta, som så många andra sjukdomar, även är en anhörigsjukdom. Skulle dom reagera likadant om det var nån annan sjukdom?? Mina barn, också vuxna, har sett och hört hur jag mår då jag kommer i kontakt med det som irriterar mig, mest parfym och rök nu när det inte finns nåt mögel i min närhet. Dom visar 100% förståelse och hänsyn.
Klurar och klurar, hur kan vi hjälpa varandra med anhöriginformation… Hittar inget bra svar. Hoppas verkligen att det blir bättre…

 

Svar 2; 
Vill gärna starta en anhöriggrupp av något slag. Måste bli fler i föreningen först… Men stöd till anhöriga ligger förstås med i planen. Detta är ett så extremt vanligt problem. Ofta verkar det inte spela någon roll att man lämnar information eller vad. Det är för svårt att ta in när det är nära anhöriga. Detta gäller säkert många patientgrupper, men vårt handikapp är dessutom dolt. Skriver en fråga om detta i medlemsgruppen till er.

 

Svar 3; 
Obegripligt! Är det för mycket runt i det egna livet, för att våga släppa in detta ”jobbiga”. Framförallt min ena tjej, (har två flickor och en pojke) regerar starkt på när andra inte visar hänsyn. Vi fick sitta i köket hos henne då hennes svärmor med familj kom med doft. Jag var på väg att åka hem. ”då är det dom som får åka” var den tydliga kommentaren.
Stödjer absolut tanken med anhöriggrupp!



 

Det jobbiga är ju också oförståelsen och detta ständiga prat om att man ska kontakta en psykolog som om det skulle förändra något för det är inte, enligt mina anhöriga, acceptabelt att man faktiskt blir låg och nedstämd, i synnerhet när man är påverkad av något. Har jag arbetat tre nätter  så mår jag fan inte bra på något sätt men jag vet att det bara är att vänta ut reaktionerna och försöka lindra så gott de går. Detta kan ta flera dagar.  Att då få till sig att man behöver psykhjälp är ett slag som känns, när det skulle hjälpa så ofantligt mycket med bara lite stöd och uppmuntran.

 

Svar 4 ;  
I praktiken kan man nog beskriva det som att du blir förgiftad rent fysiskt (för din känslighet/skada gör att du inte hanterar gifter som andra människor gör). Psykologen inte hjälpa dig där. Även om du förmodligen tycker att det är jobbigt och blir ledsen över att du blir fysiskt sjuk så går det inte att prata bort dem..

 
Tack för dom orden. Det är just det jag har försökt förklara så många gånger och jag har skickat länken hit till MCS-sidan bla men inget hjälper. Mina anhöriga tycks tro att sjukdomen i det närmaste botas eller lindras med samtalshjälp, precis som de tror att ensamhet/isolering också botas med detta, när de enda man eg vill tala med är de närmaste och få lite stöd. Det finns inget annat att göra än det jag själv gör för att förbättra situationen så gott det går,  att  försöka minska riskerna för exponering mm.



 Svar 5 ;

Jag får svaga nerver o oro o hela kroppen skakar o tårar rinner av sig själv ur ögonen från en minut till en annan. Detta är ett symtom som utbryter hos mig vid vissa kemikalier som plaster, nagellack, starka tunga parfymer etc. Precis innan det bryter ut så har jag kännt mig harmonisk, positiv o skrattar. Det enda som hjälper mig då är frisk luft o att jag lämnar det som stör mig. Det går tyvärr inte att påverka på annat sätt, jag tänker redan så positivt för övrigt.  Förstår dig precis. känner igen mig mkt i dig.

 

Svar 6;
Detta är en jätteviktig fråga. T om forskningen har pin pointat detta som ett stort problem samt att det är avgörande att man faktiskt får stöd från sina anhöriga. Svårt!

Vi har hela tiden tänkt att när vi blir tillräckligt många i föreningen skall vi ha en anhöriggrupp för stöd. Vi har inte tillräckligt många medlemmar och inte tillräckligt många anhörig-medlemmar. Viktigt är förstås att anmäla sina anhöriga som medlemmar. Det är ett bra sätt för dem att få information i små doser med jämna mellanrum. Man kan också be dem (eller lägga till dem) gå med i MCS Nordic eftersom det är ett väldigt bra sätt att ta del av berättelser och verkligheten för andra drabbade. Särskilt när det skrivs om frustration över att man inte får stöd. Under tiden funderar jag på om vi i föreningen kan starta en fb-grupp (till) ENBART för anhöriga (sluten)? Kan det vara en bra start? Skall det i så fall vara bara för anhörig-medlemmar, anhöriga till medlemmar eller för alla anhöriga? Spåna gärna. (Vi har en psykolog som faktiskt är anhörig i föreningen. Har pratat en del om anhörigstöd med denne och vill i framtiden att det skall finnas samtalsparter för anhöriga.)




 Svar 7 ;
Den här sjukdomen är i vissa fall ärftlig. Min morfar hade svårt att tåla träddamm och han älskade att svarva. Min mamma har svår kemisk överkänslighet med en sjukpensionering på 90 talet då hon ej kunde jobba kvar som Handikappkonsulent då arbetsmiljön var fylld av kemikalier. Jag har en måttlig Mcs Shr som blivit bättre med alternativmedicin. Jag har även en tvillingbroder med lite andra Mcs symtom. Vi i blodsfamiljen förstår. Men min mans familj har fått lära sig vad jag inte tål tex herrparfym. Så nu när vi träffat dem så säger jag bara hej och vinkar. Och frågar har du ”lukta gott vatten på dig i dag då kan jag tyvärr ej kramas” och skiter i att de kanske tar lite illa upp. Sen har vi en extradotter som är 25 och hennes pojkvän säger alltid naturligt när jag säger samma sak. Självklart jag har ej tagit parfym för jag vet ju att jag ska träffa dig. Då blir man glad. Så ge dom tid och säg samma sak då lär de sig. Och vill de ej lära sig så är det sorgligt för då måste den sjuke undvika vissa situationer som går att lösa.
Så tjata vidare och nämn för dom att din sjd kan vara ärftlig bara så att de vet
Ger dig lite styrka att kämpa på jag tycker du är fenomenal att fixa att jobba

 

Svar 8; 
En mycket bra fråga,har förståelse,jag har det likadant,många i omgivning,nära,kära..förstår ej min MCS+SBS+EI..självklart att man är deppig emellan .De som ej förstår,kan jag ej pressa heller,då får de välja att leva utan mig..

 

Svar 9; 
Jag har varit till KBT terapi för panik ångest som jag får vid exponeringoch har senare har visat sig vara MCS,det är bara det att vi var en grupp på flera och dem var inte kemikaliefria.Just då visste jag inte om sjukdomen.Det hjälper inte alls detta för det är inte psykiskt

 

Och så fick jag ett tips.

En sprayflaska med (biologisk) ättika kan ibland bidra till förståelse för att mcs inte är psykiskt betingat. Dels visar det något av vad en reaktion kan innebära och dels visar det också extra-jobbet med att få bort lukten från kläder och hår m m. Oftast räcker det med att visa sprayflaskan och be att få göra en demonstration.  (Eftersom mcs innebär att man reagerar på mycket små mängder kemikalier kan det gärna jämföras med att icke-mcs:are utsätts för en dusch med lite mer kemikalier, tycker jag är rättvis

 

Svar nog?

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På väg bort...

Kategori: Andras ord

Tiden är ute, festen är slut
och de’e dags att dra
Ta bara med dej dom grejer
som du tror att du måste ha
Värdfolket har tröttnat och fått nog
Dom siktar redan på dej med pistol
Timmarna gled undan och försvann
Sakta lägger båten ut från land

Jag hittade något...

Kategori: Musik

 
 
... som kändes

35 år...

Kategori: Sån't man kan tänka på

 
... så fort dom går
alla åren
så länge sedan nu
fast det känns som nästan
nyss
när du föddes
natten till den trettonde
00:19
 
 
 
min klippa och min tröst
i livet
 
idag fyller du 35 år
och det är med vemod
jag ser
hur fort tiden flyter
iväg
 
Älskade vuxna barn
utan dig vore jag
förlorad
 
en dag hoppas jag
kunna återgälda allt
du gjort för mig
tills dess är det enda jag kan erbjuda
mitt hjärta och min kärlek
för alltid
 
 
 

Söndagsmummel

Kategori: Bara ord

 
 
Schhhh
 
tystnaden talar högt
 
som alltid
men...


... idag fick jag besök
av en levande varelse
 
 

Direktörens rättigheter.

Kategori: Bokprojekt; Direktörens Kvinna

 
Under årens lopp i livet tillsammans med Direktören lärde jag mig mycket som tex att en Direktör har helt andra rättigheter än vad vi vanliga människor har.
Att sova länge på morgnarna och därmed slippa eller strunta i sina egna barn som skulle upp, få frukost, kläder och sedan skickas iväg till skolan, var bara en i raden av alla hans rättigheter. Skyldigheter däemot, det var inget Direktören ansåg sig behöva bry sig om. Någonsin. Inte mot någon och allra minst när det gällde den egna familjen.
Att avlyssna mina telefonsamtal roade Direktören sig med och bortförklarade så klart det hela med att han var svartsjuk och ville kolla så jag inte talade om någon annan man med någon.
Jag hade då mer och mer funderat på att lämna honom och jag hade givetvis förklarat för Direktören varför jag ville avbryta vårt förhållande. Han hotade så klart med att säga att han tänkte ta bilen och braka in en bergvägg om barnen och jag flyttade. Det tog jag inte på så stort allvar. Det var bara ett sätt från hans sida att försöka behålla kontrollen.

Det handlade absolut inte om någon annan man. Det handlade om Direktörens egoism, slapphet, inkompetens, lögner, brutna löften till både barnen och mig, bristande ansvar  och hans totala ointresse för sina barn. Det handlade också om mig så klart. Jag ansåg faktiskt att jag förtjänade bättre och att mina barn inte fick något ut av Direktören. Dom förtjänade också bättre.
 
En dag ringde min mamma och lät mycket bekymrad på rösten. Hon var ledsen och orolig. Hon berättade att Direktören för någon dag sedan hade kommit hem till henne. Det visste jag inte om. Men han hade kört dit och tagit med sig några av mina gamla dikter och låtit min mamma läsa dessa utan min vetskap och utan min tillåtelse.
Dikter från tonårstiden och några lite äldre  dikter som jag glömt bort och som låg i min byrålåda där jag förvarade mina underkläder och andra privata saker.
HAn hade alltså rotat i min personliga låda och där funnit dikter, patetiska ord om tonårskärlek och lika patetiska ord om gymnasietiden där en handledare för tillfället var föremål för mina ungdomskänslor.
 
Han hade, utan min vetskap, tagit mina personliga och högst privata saker, smugglat dom med sig och blottat delar av mig för min mamma. Delar som jag inte ville att någon annan skulle ta del av och allra minst min moder.
Det, hade han sag,t till min mamma, var beviset på att jag kanske inte var otrogen men väl suktade efter en annan man.
 
Jag skämdes så jag ville falla ner död.
Allt vill en inte visa sina föräldrar. Det finns privata saker som ska stanna hos en själv.
Men Direktören tyckte sig har rätt att vräka ut delar av mig till min moder.
Han hade ju anledning, som han sa. Han var orolig och rädd att jag skulle lämna honom.
Den dumma tjockskallen urskuldade sig med ord om att han varit rädd för att förlora mig, för att bli ensam och detta gjorde att han ansåg sig ha rätten att förnedra och kränka mig. Alltså var det mitt fel att min moder fick ta del av saker hon inte hade att göra med.
Jag svarade att det beror på dig om jag väljer att flytta eller inte men nu fick jag ännu en anledning.
 
Efteråt tänkte jag på det jag en dag råkade hitta i hans bil, under bilmattan vid förarsätet.
Jag skulle hämta något i bilen åt honom. Jag tror det var ett verktyg av något slag och då såg jag att det stack ut något under mattan och tänkte att det kanske var något viktigt han hade glömt där. Något som fallit ner och hamnat under mattan.
Jag drog fram det och det jag fann var ju inte så vidare trevligt. En bunta med porrtidningar låg där.
Jag tog dom med mig och slängde hela högen framför honom och såg hur han bleknade i ansiktet. Nu blev det lite jobbigt för Direktören minsann.
Tidningarna hade han roat sig med när han var ute på jobb och hemifrån under någon vecka. Han behövde ju så mycket sex för att må bra och när inte jag fanns till hands så ...
 
JAg tänkte att, varför tog jag inte tidningarna, hela jävla högen och åkte hem till hans föräldrar, slängde högen på deras bord och sa att det här är ju beviset på han kanske inte är otrogen men väl suktar efter andra kvinnor?
Hur ser ni på det?
Varför gjorde jag inte det?
Jo, för att jag inte skulle få för mig att förnedra eller kränka någon och framför allt skulle jag inte heller blotta något ur Direktörens privatliv för hans föräldrar och därmed skapa oro hos dom.
Men sådant gällde inte Direktören. Han hade rätt i alla lägen och slog sig gärna för bröstet. Han lyckades också alltid få sina egna dumheter till att vara mitt fel. Alltid.
 
 
 

Ingenting, ingenting alls ..

Kategori: Bara ord

 
 
Det är natt nu
kvällen har regnat bort
gatlamporna kastar guldstänk
över den fula asfalten
och jag väntar på sömnen som ska
ta mig vidare ännu några timmar
på dygnet
 
jag är trött
men på ett sätt du inte förstår
och fast jag försöker slå hål på himlen
och tiden
så lyckas jag inte
och inte fan faller det ner några 
vackra vingar som kan lyfta tiden
eller tillvaron
till något annat,
till något bättre
 
så jag väntar
och väntar
på att ögonen ska falla ihop
av sig själv
och mörkret ska sluta sig
om mig
 
men det kommer alltid en ny dag
som jag inte vet vad jag ska ha till
 
färdig med allt
så färdig med allt
 
en gång trodde jag
det gör jag inte längre
tror inte på något
eller någon
har sett för mycket
hört för mycket
och hört för lite
 
jag stänger öronen för all skit
sluter munnen
och säger inget alls
längre
 
och det är ju så bra
med en blogg
 
alla kan läsa
och slipper fråga
om något
 
som om hela livet
ryms i orden på en skärm
 
 
det är nu 
jag börjar inse
att jag inte finns
jag är kanske bara en fantasi,
en taskig dröm
eller en skugga som glider förbi
 
men vet du en sak
 
bilen går bra
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lite Tage Danielsson ...

Kategori: Andras ord

 
 
... kan säkert behöva läsas av några...
 

Lördag, fantastiska lördag...

Kategori: Bara ord

 
Två trötta hundar ligger utslagna på golvet.
Det tar på krafterna att vara utomhus hela dagarna.
 
Idag får smådjuren vila och jag slåss som vanligt med rastlösheten 
och annat otrevligt.
 
Det kostar mellan 1000 och 2000 kronor att fixa glaset på mobilen och
det är bara att inse att det är omöjligt för mig...
 
Tack Voldermort, du har verkligen omöjliggjort
allting...utom för dig själv så klart.
 
Det är gråmulet idag men varmt ändå.
Jag skulle vilja åka någonstans, se något nytt, något annat, få uppleva något,
få skratta lite, få känna lite vanlig jävla glädje
men nej...
 
Inom betongväggar ryms inga skratt och ingen glädje.
Där är varje sekund en svidande påminnelse och varje timme
en bister sanning.
Där finns ingenting mer än mina tysta andetag.
 
I går, i centrum gav jag en tiggerska lite pengar. Jag hade 25 kronor 
lösa i plånboken. Hon fick dom
och höll på att börja gråta av tacksamhet.
 
När jag tänker på att en tiggare kanske lyckas få ihop
100 kronor om dagen och samtidigt ska ha råd att äta
så vill jag själv falla i tårar...
 
Vi kan inte förbjuda tiggare!
Men vi kan, om vi vill, förbjuda fattigdom.
 
Nu; En fråga ekar i skallen.
Vad i helvete ska jag göra idag?