livsbloggen

Mina Ögon. Mina Ord. Min Själ.

Morgon på andra våningen...

Kategori: Bara ord

 
För ett tag sedan fick jag ett råd av en mycket kunnig person. Skriv, sa hen. Skriv om det som inte går in, det som inte verkar kunna förstås av människorna du bryr dig om. Skriv om det svåra och skicka vidare.
Jag skrev men skickade aldrig och jag förklarade varför jag aldrig sände orden till någon. Sa att det är meningslöst, att jag försökt tidigare och att jag inte orkar försöka längre.
Hen läste både gammalt och nytt och sa att ibland vill en del inte förstå, inte ta till sig utan harvar runt i gamla hjulspår och det är inget du kan förändra. Den förändringen måste komma inifrån hos personerna ifråga.
Jag förmodar att hens kunskap (och flera år av utbildning i ämnet) är större än min och litar på det hen säger.
Jag kan inget förändra. Jag varken vill eller  orkar längre. Jag har fullt upp och har haft det åt helvete för länge.
 
Det har aldrig någonsin räknats och kommer säkert aldrig att räknas heller.
 
I går, lätt chockad över påhopp och märkliga reaktioner ringde jag modern, hon som är en del av de senaste orden/texterna och jag läste upp allt.
Hennes svar var,
Jag vet hur du har haft det. Det såg jag på nära håll och tack för att du förstår hur det var för mig en gång och varför. För att du inte dömer någon och för att du tänker och ser lite längre än vad många andra gör. 
 

I går fick jag också ett mail från en person som försökt kommentera texterna, De två texter som hänger ihop och som handlar om fler än mig, som har en djupare innebörd, om man nu vill se den vill säga.

Hen skrev; 
Jag ville säga detta: din text som avslutas med mors dag-tankarna är mycket, mycket fin. Jag blev rörd av den. Hade önskat att min mamma var i livet.
 
 
Idag kommer pengarna från försäkringskassan och förråden måste fyllas på. Räkningar ska betalas, suckar ska höras över det lilla som är kvar att leva på. Och jag vet, det är inte viktigt för någon annan än mig, att varje månad är ett helvete för att lyckas överleva. 
 
Ny tid ska bokas hos läkaren. Sjukskrivningen ska förlängas och den sorgliga väntan, på det jag inte vet ska hända, ska fortsätta.
 
Idag blir det inget besök i trädgården. Dagen ser ut att bli solfattig men i odlingskragarna växer det av dill, bönor och annat trevligt. Någon vänlig person gjorde detta möjligt för sin fattiga och sjuka mamma och den som inte förstår hur tacksam jag är för det, den förstår inget alls.
 
 
 
 
 
 
 

Söndagsmummel...

Kategori: Bara ord

 
 
Det blev fågelsång hela dagen,
odlingslådorna vattnades,
det blev tung andning och massor av pollen,
det blev något flyttat och något planterat.
 
På gräsmattan vandrade en  vacker duva
och en bit bort hördes en hackspett hamra mot ett träd.
Solen sken, parasollet fälldes upp
och kaffe hälldes i muggen.
 
Sedan blev det akut trötthet, följt av lite vila och hostattacker
med tillhörande bricanylintag, mer kaffe
och timmarna gick i sakta mak,

 
Inget kommer åt mig dagar som denna.
 

Morgon på andra våningen...(innan tystnaden)

Kategori: Bara ord

 
 
Denna morgon väntar jag på solen. Inget annat finns att vänta på. Men det finns säkert något att håna i dessa små ord. Var så god. Jag bjuder på det.
Jag kommunicerar inte med någon här. Orden är mina, texterna bara texter men säkert kan man läsa in vad man önskar och det som för tillfället passar en.
Det är ok. Det stör mig inte och det säger mer om de som gör det än vad det säger om mig. 
 
Oavsett hoppas jag på några timmar utomhus. Morgonen är illamående, är yrsel, är svullna slemhinnor, är tjutande i  skallen men om jag har turen att komma härifrån under några timmar kan det lätta lite.
 
I går var jag en hemsk människa och gjorde ett besök i tvättstugan och eftersom jag är så hemsk så tvättade jag också sonens kläder fast jag blir sjuk av att vistas för mycket i parfymångorna.
Så varför är jag dum nog och gör detta? Jo, av den enkla anledningen att det dels är mest praktiskt men också för att tvätttiderna är få och för att man endast kan boka en tid åt gången.
 
I vardagsrummet hänger våta kläder på tork. Det är inte särskilt bra då luften i rummet blir alldeles för fuktig men jag har inget val. 
 
Av ekonomiska skäl har jag under en längre tid nu tvingats äta biligast möjliga vilket har förvärrat mcs-symptomen men det är inget att gnälla över... jag svälter ju inte och sitter änu så länge inte utanför affären med bössan i handen. 
 
Sonen som varit godhjärtad och bekostat mina mediciner  kan slippa det fram till årsskiftet. Just nu är medicinen gratis och den lättnaden är för mig  enorm. Att ständigt behöva be om hjälp är tärande och mycket  stressande. Jag ska inte gå in på känslorna det skapar det torde vem som helst begripa utan en radda ord men den största känslan är dock tacksamhet. Jag vet verkligen inte vad jag skulle gjort utan den hjälpen.
 
Och nog ser det ut som om solen kommit för att stanna idag. Därför lämnar jag bostaden, betongen och avgaserna och går till den enda frihet jag har.
Där finns bara frid och fågelsång.