livsbloggen

Jo, innan man tar itu med disken och annat som måste göras
och innan man tar sig till arbetet och själva lusten att göra något alls
vägrar infinna sig, då roar man sig med ett IQ-test

Kul och lagom svårt och tja helt blåst är man ju inte....

Mitt totalresultat: 125
Resultatkategori: Hög

För att komma in i Mensa krävs 131 poäng, att man har bättre resultat än 98 % av populationen

så där lär jag ju inte hamna

men enligt testet fick jag bättre resultat än 95% av populationen.

Alltid något att vara glad över.

Äh fan jag är skeptisk

 

Det högsta är ej att aldrig falla

utan att resa sig efter varje fall



kinesiskt ordspråk

Gatlyktorna har precis stängt ner sitt ljus
och i det morgonblå lyser den halva månen
förorten gäspar och tar sats inför dagen
så gör också jag



ljuset från lampan i busskuren
leker med det frostade glaset
det är kallt och jag fryser
jag kommer att frysa hela dagen

det är en sådan dag
när kylan gör sig mer påmind
än vanligt



någon har ristat sitt bomärke i frosten
jag kan inte tyda orden men jag funderar
på att skriva något själv där
jag vet bara inte vad och om jag gjorde det
hade det ändå inte blivit något roligt
kanske mer i stil med frosten som griper om
hjärtat idag
det är kallt här...det är satan så kallt



kylan har knutit frosten till asfalten
vägarna jag ständigt går på
med mina bara fötter i isande kyla
men jag längtar aldrig till våren
jag vill bara ha något varmt
som kunde omsluta och stänga
kylan ute

Det här är årets kallaste dag

det går ett regn
förbi
rinner genom
vindpinade viskningar

jag bär en droppe
i min hand
klar av genomskinlig
tid

det går ett regn
i natt

...sa en gång; Lyckan är en dröm och lidandet en verklighet

då säger jag;

I dag när
jag inget är

ligger tiden
splittrad
på golvet

där får den
ligga
tills i morgon

Jag har köpt en ny agenda.
Den är full av oskrivna dagar.
Dagar jag ska fylla med arbete, mig
och livet.
Jag slår upp sidorna och ser
de tomma arken.
Ett helt år bor innanför de svarta pärmarna.
Där ska jag bo nu. Snart.



Jag har börjat lägga in.
Markerat.
Tider.
Jobb.
Sedan kommer kanske lite liv också.
Jag. Är. Också. Oskriven. Ännu så länge.
Så många tomma ark.
När året har förflutit ligger en del av mitt liv där.
Skrivet i bläck.

Man måste ha gått igenom åtskilligt för att ha barnasinnet kvar.

                                                                                                                      
                                                                                                        Gunnar Ekelöf

"Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna"

                                                                              Oscar Wilde

fick jag vid ett besök hos en annan bloggare och tillika ordmästare

en tanke som skaver och gör ont och en bild som plågar ändå är min plågan
inget i jämförelse med vad den lilla människan på bilden tvingas utstå

http://staahlberg.blogspot.com/2007/12/revbensspjll-r-gott.html

som vilan
och längtan

inte dolt
inte dränkt
bara strax under
ytan

i väntan

för att slippa höra,
se och för att sanningen
är en gråt
en snyftning du inte orkar med

kanske är det så
kanske är det bara ett sätt
att leva
att stå ut
när rustningen faller

vad vet jag som står hudlös
osynlig och rafsar åt mig de
ärgade delarna från mitt
sönderfallande skal?

jag bär på en ständig längtan
efter dofter och ett annat underlag
jag vill bort och iväg
fly från det hårda och kalla
jag vill något annat, något nytt och  något gammalt

vill se solen silas genom tunga grenar
vill trampa mjukmossan och känna doften av mylla
jag vill möta det storslagna det vackra och det levande
vill sitta på en sten och höra fåglarna sjunga
vill fånga ett andetag av liv och hålla det kvar i min hand
jag vill något annat än
nu

gravplatser


i mörkerskog och mossbelupen
rotvältan gapar stum
i dödsögonblicket

granar reser sig över och omkring
som hyllande hägn till förmultnings
blivande

till vila och pånyttfödelse trampar
vi marker av mull
sjunger ögat glädje och ljus

gammalt återföds gryende
till liv igen

natten går in
i dagen
 
i ett svepande
andetag
 
sväljer allt
till tystnad
 
av ingenting
blir
ingenting
 

Den föddes i ett skratt
långsamt blev den omtanken
runt delarna av mig

jag har ett styckat
liv att pussla

bakom alla lögner
gråter sanningen
övergivet

ingen hör dess pärlor
falla
i smutsig jord

ingen ser hur den fuktar
det mörka och binder
sorgen fast

jag släcker små bränder
varje dag jag kväver eldar
och vattnar glöden

du säger luften är fri
det är då jag vill täppa till
din trut och kväva dig


att leva är att ta ställning

Jag försöker följa serien om Strindberg och trots min krypande rastlöshet lyckas jag nästan.
Den är bra. Den är riktigt bra. Jag kan nästan sitta still hela tiden och följa minspel och karaktärer.

Jag har en liten text jag haft hängande på min anslagstavla i många år.

"Några ord om mina politiska åsikter ifall ni skulle vilja värva mig. Jag är socialist, republikan och förnekare av tidens religiösa och moraliska värderingar. Ja, jag är allt som står i motsättning till de reaktionära. Detta är jag på ren känsla. Jag vill tillbaka till naturen. Jag skulle vilja vara med och vända upp och ned på allt för att få se vad som ligger i botten. Jag tror att vi är så intrasslade så förfärligt mycket styrda att det inte går att reda ut utan måste brännas upp, sprängas och så börja om på något nytt."

August Strindberg 29 Juli 1884

Den sista meningen gäller i allra högsta grad också i vår tid. För nog är vi intrasslade och förfärligt mycket styrda.
Men vågar vi börja om? Eller har fegheten och lättjan tagit ett alltför fast grepp om mänskligheten?

detta är en dag
som snart är slut

det är bra
det är riktigt bra

här kommer natten...

http://www.youtube.com/watch?v=Sg1gBoYK3Zc


ah sweet dreams

mörka kvällen
ett upplyst fönster
innanför det otydliga

det som syns är inte alltid
urskiljbart
men ändå blottat
i sin osynlighet

Den lägger sig tung nu, tiden och den stora tomheten
kraschlandade precis härintill.
Skälvande efterdyningar rycker i musklerna
sliter i hjärtat
river itu och vetskapen om att inget någonsin kommer att
bli som förut ekar hånfullt i skallen.

Yngsta dottern åkte i går till studier och eget liv. Äldste sonen lagade
godaste middagen idag och bjöd sorgliga mamman, syster med sambo och
lillebror.
Sedan tog han tåget till sitt småland, dotter med sambo åkte till andra delen
av staden där de bor och jag sitter stum till ekot av deras röster.
Det gör ont och saknaden är värre nu än vad den kommer att vara om några dagar.

Något skriker i mig....Stanna kvar.... och jag är en fånig mamma som saknar och längtar.
Alltid.
Alltid.
Alltid.
Tomheten som kommer att lägga sig om några dagar skriker högt i kväll.
Jag är fånig. Jag vet. Jag vet. Jag vet.

Jag är mamma. Och jag vill ha något tillbaka. Något som är omöjligt.
Jag tror det kallas för liv.

du vet, jag har inga blanka, släta ytor
att gå på
men jag har ett papper
det är vitt
skrikande tomt
lyser det hånfullt

och jag säger;
vänta du bara
snart ska jag fylla dig
med mig

fast jag har inga magiska siffror
att trolla med
men jag tänker tankar
som smakar
gott och går vilse med flit
bara för att se vad som händer
när jag kommer fram

och jag har inga vackra sagor
men jag kan ta dig till en plats
du aldrig sett förut
om du vågar släppa taget
om dig själv
och tro lite grand
på mig

Läste texten nedan en dag för längesedan någonstans på nätet och visst är det sant. Men kanske är det också sant det jag själv skrev en dag en tid därefter. Det fanns en tid, en mycket mörk tid när jag inte fann något värde alls i andra människor. Sårad, övergiven, uppgiven och väldigt naken stod jag ganska ensam när stormarna blåste som värst. Sår läker men de värsta ärren sitter på insidan. Jag vände min uppgivenhet en dag till ren ilska och skrev det jag kallar för min vardagsfilosofi.


" Jag vill inte bli filosofisk, men jag vill säga att om du är vid liv så måste du flaxa med armar och ben, du måste hoppa omkring en hel del, du måste föra en massa oväsen, för livet är raka motsatsen till döden. Om du är tyst och beskedlig så är du inte levande du måste vara... bråkig, åtminstone måste dina tankar vara bråkiga och färgrika och livliga "



Min egen vardagsfilosofi då en gång och kanske också nu

Ja, ja filosofisk eller ej. Klart är i alla fall att man måste flaxa en jävla massa gånger, man måste göra en himla massa skutt och föra en jäkla massa oväsen plus att man måste klä sina bråkiga tankar och åsikter i ord samt sprida dem lite här och var, för att ens kunna lyckas en aning med att få de som likt strutsen kör huvudet i sanden och inget ser, att förstå en bråkdel av det man talar om.
Trots att man ibland, lite för ofta till och med och till somligas bestörtning men dock mest kännbart för en själv blottar sitt innersta och kanske hänger ut sina plågade känslor och trots att man ibland ligger på rygg med halsen naken och blottad och mycket tyst och stilla viskar... Bit då för fan och det är inte bara halsen som är blottad utan också hela själen ligger öppen, sårbar och redo för att slitas i stycken av hungriga, samvetslösa varelser förklädda till människor, så hjälper det inte.

Men aldrig ge upp, aldrig låta belackarna ta över, aldrig låta blindheten eller dumheten styra och kanske är det att visa respekt och ödmjukhet inför sig själv.
Så även om eller när man ligger där med söndersliten strupe och blodet pulserande ur det gapande såret, pulserande i samma takt som pärlorna trillar nerför kinden och skriket studsar mellan väggarna... Det är då - det är då man ska resa sig, kanske på darriga ben och med ett skälvande hjärta, se om sina sår, stirra dumheten och idiotin i ögat och på bästa tonårsmanér skrika... FUCK YOU! Stolt, kaxig och envist hållande på sin rätt.
För hur det än är så är det ganska meningslöst att tala till en döv folkmassa och mot dumheten har gudarna alltid kämpat förgäves.

Men åt dem som trampar på den som redan ligger och åt dem som spottar på ett naket hjärta och till alla dem som hånar en sargad själ eller förringar andras känslor... höjer jag mitt långfinger.

Jag blev inspirerad av en blogg härintill och tänker bjuda på ett minne. En omtumlande händelse på Kulturen i Lund för några år sedan.

Jag fick ett erbjudande av min nuvarande kollega att åka på en föreläsning på Kulturen i Lund i hans ställe. Själv hade han inte tid. Jag tackade ja och åkte tillsammans med en annan kollega ner till Kulturen. På föreläsningen skulle en textilkonstnär prata om sin konst, en kvinnlig präst/konstnär som målade med svårt sjuka och döende barn skulle berätta om sitt arbete och så författaren Björn Ranelid som skulle prata om sina böcker. Om Björn visste jag inget alls. Han var för mig ett namn som figurerat i kvällspressen men jag hade inte läst något av det han skrivit. Det enda jag visste om honom var att han fått Augustpriset.
Björn var talare nr två i ordningen. Kollegan och jag satt längst fram tillsammans med textilkonstnären och hans fru. In på scenen kommer en svartklädd blond man. Han kommer inte "bara" in på scenen. Han intar den. Äger den. Fullständigt ägde han scenen och hela rummet vi befann oss i. Nonchalant... som om det var den mest självklara sak i världen. Han var så närvarande... så mycket där att man kunde känna det. Min första reaktion var en mix av blandande känslor. Jag minns att jag tänkte "Vad är det här för sprätt nu då?
Så började han prata. Utan manuskript talade han... Oavbrutet. Orden flödade. Jag lyssnade och lyssnade. Jag blev förbannad. Jag blev riktigt arg. Jag tyckte att han inget annat gjorde än förhärligade sig själv och det han åstadkommit. Jag tyckte att han var ett enda stort präktigt ego. En inbilsk man övertygad om sin egen förträfflighet och en guds gåva till kvinnorna. En självupptagen besserwisser som vandrade runt där på scenen och pratade om sig själv. Som om han var någon slags skrivande Gud som skulle lära oss arma människor hur man ska vara och tänka och agera.
Det kokte inom mig...jag har mycket svårt för självupptagna människor och här tyckte jag att ett praktexempel på självupptagenhet vandrade runt framför mig. Ett riktigt storpucko och den skulle jag tvingas lyssna på. Jag kan tänka mig att mitt ansikte återspeglade mina känslor... ibland har jag svårt att dölja det jag känner eller tänker. Jag var faktiskt så påverkad av mina negativa känslor att jag funderade allvarligt på att gå ut därifrån men jag satt kvar.
Jag satt där, lyssnade till hans röst och förde någon slags inre dialog med mig själv. Jag tänkte att vem är jag att döma honom en människa jag inte vet något om...inte har läst något av mer än skvaller i hyenepressen. Ilskan rann av mig och jag började lyssna på riktigt. Jag släppte de negativa tankarna och verkligen lyssnade. Och det var just det han talade om...att döma och fördöma. Han talade om när människor gör varandra illa medvetet och omedvetet. Han talade om sår som ska läka, om sår som värker och jag kände igen allt...visste precis vad han talade om och min ilska, alla mina negativa tankar byttes ut mot någon slags hänfördhet och jag vet att jag i det närmaste hängde vid hans läppar och sög i mig varje ord.
Jag naglade fast min blick vid honom. Följde alla hans rörelser...ville inte missa en enda sekund av allt han pratade om. Fram och tillbaka gick han...alldeles framför kollegan och mig. Ibland stannade han....sökte med blicken kontakt med oss som lyssnade...vandrade igen...hela tiden så närvarande...så väldigt dynamisk. Jag var helt såld. Allt i rummet försvann och på något sätt var det bara han och jag där. Jag var stundtals inte medveten om de andras närvaro i rummet, det enda som existerade var hans ord. Det var vackra ord...sanna ord....och jag som älskar när man använder sitt språk...när man inser att vi har så många vackra ord som talar till människors inre....som berättar...visar....sjunger för oss...lindrar och helar...jag blev förförd...genom ord....
Så där sitter jag... hänfört lyssnande och jag vet att jag inte satt still... min kropp följde alla orden... Det var som om det var musik i rummet och jag var tvungen att röra mig till dess rytm. Björn...han går fram och tillbaka framför oss...pratar och gestikulerar. Plötsligt stannar han... mitt framför mig...Han söker min blick... hela tiden pratande... Jag tittar honom rakt in i ögonen och lyssnar...jag ler och lyssnar... Jag är fullständigt uppslukad. Just då i den stunden ägs jag av den mannen och hans ord. Han fortsätter att prata och så lyfter han sin ena hand fullständigt naturligt och låter den glida in mot min nacke under mitt långa hår... mycket smeksamt glider hans hand under håret. Han smeker min nacke och låter sen handen glida långsamt över min kind...Hela tiden håller han sin blick i min....hela tiden pratar han...och det är knäpptyst i rummet...Ingen rör sig...allt är så stilla och det enda som hörs är Björns röst. Jag ler mot honom när hans hand lämnar min kind och han ler svagt och börjar återigen vandra fram och tillbaka. Jag minns att jag tänkte.... Vad var det som hände egentligen?"...men jag vet inte och det spelar heller ingen roll.... Det var bara ett magiskt möte en dag på Kulturen i Lund men det var ett varmt och mycket omtumlande magiskt möte. Jag köpte en bok av Björn där, fick den signerad av honom och när jag stod framför honom log han och sa..."Mm du är kvinnan som satt längst fram" Jag log tillbaka och svarade "Mmm det är jag det"

Mätt. Trött och har väl druckit i mängd en insjö vatten efter all mat och annat man tryckt i sig under två dagar.

Förnöjd....japp och jo då. Stillsamt är det nu, sönerna softar, dottern har en kompis på besök
vilket resulterade i en massa nysningar och hostande från allergimamman, kompisen den lilla odågan, har katt hemma och yngsta dottern har inte bara en utan två små håriga varelser vars allergener hon släpar med sig hem. Blir nog till att puffa bricanyl i kväll för att kunna andas hela natten utan besvär. Det är nu man hängivet ska tacka läkarvetenskapen för utan den hade jag varit helt körd och förmodligen dött av andnöd.

Mina barn har verkligen förstått vikten av att mamma läser (och skriver) poesi. Nu tronar två Tranströmer i bokhyllan samt en "levande svensk poesi" och så en Birrobok...allt för inspirationen och själva njutningen av magiska ord. Ord till tröst och styrka och ord för kommande dagar....
Nu råder stillsamt familjeliv och om några dagar kommer den stora tomheten och tystnaden när lillebror och jag
blir ensamma här hemma.

Sonen vill ha finkaffe och snart ska vi avnjuta äldsta dotterns inlagda päron allt för att få magen att svullna ett par kilo till.

I kväll är jag hel för de andra delarna av mig är här och inget kan vara bättre fast vi är en något annorlunda familj men absolut bäst på att vara oss.

Så, ja det känns som om det kan bli en god fortsättning och med en gnutta tur (vilket jag iofs aldrig har haft) så kanske nästa år kan bli bättre än vad detta har varit....Ett år utan märkliga händelser, utan sjukdomar och allergiattacker. Ett lugnt år. Ett bra år. Det önskar jag mig.
Är det för mycket?

hon kom in genom ytterdörren
med den långa hårmanen svävande över
de späda axlarna och sa;

va konstigt att vara här i skåne
igen
långt från mitt älsklingstuna

sedan öppnade hon kylskåpsdörren
som hon alltid gör
och tiden stod stilla
och tiden försvann
den som gått
och den som är

allt var som vanligt
igen

juletid är
återseende
är minnastid
och finnastid

dotter i köket
prat och skratt

juletid är levandetid

morgon i ett tyst hus
staden vilar ännu
bara enstaka bilar far förbi
på gatan härutanför
det porlar i akvariet där Herrman och Skalman bor
jag dricker kaffe och bär på en försiktig sol
den värmer mina frusna händer
den värmer mitt kalla hjärta

jag dricker kaffe i ett tyst hus
jag har stillsamma grannar
huset sover, grannarna sover
jag dricker kaffe och tänker att det här är
en bra dag att vakna på

en dag som ska fylla av skratt, samtal och värme

ja det är en bra dag att vakna på

Läser på Thomas Nydahls blogg den fina recensionen Valzhyna Mort fick i Helsingborgs Dagblad för sin bok "Tårarnas Fabrik" och jag minns kvällen när jag satt i stadens konsthall och lyssnade till denna lilla späda kvinnas magiska röst när hon läste sin poesi på sitt eget språk.
Det var mäktigt och så underligt att fast jag inte förstod hennes språk så förstod jag ändå för i hennes röst fanns en melodi som talade till mig.
Den steg och sjönk hela tiden och orden berättade något som fann vägen till mig.
Jag har hennes lilla bok och jag har också min egen favorit däri.


tårar
             det är när
ditt hjärta svettas
i bröstkorgens gruva
utan att någonsin ha sett solen

kan du känna dess skuldror värka?
kan du känna dess bröst värka?

tårar
            det är när
hjärtat spottar dig i ögonen

Nästan frisk!
Trodde inte jag kunde bli så in i baljans glad över att orka en hel dag
men oj det kunde jag visst.
Nästan frisk och pigg hela dagen.
Det finns alltså lite anledning att vara lite småhappy....japp och snart kommer
alla barnen, mina fyra vackra ljus som brinner klart.
Just nu är det allt jag behöver. Deras värme och kärlek.
Få lyssna till deras röster, höra deras skratt och veta att dom finns här.

I morgon ska jag köpa några julklappar och flina lite i smyg åt alla som springer som
skållade råttor tvärs genom stan för att finna den ultimata julklappen och kanske tycka lite synd om för det enda viktiga är finnas,
att finnas...för varandra.

Så God Jul på er alla ni som läser här...
ta hand om varandra

Kramar till några  av er och puss till ett par
och varma hälsningar till en del
men mest av allt God Jul

http://sandralillaparis.blogg.se/1198009218_konsumera_mera.html


Jo men visst!

Jul jul strålande jul...

Snö betyder fruset regn
betyder iskristaller
Snö betyder lek och röda kinder
pulkabacken ner i hisnande fart
snölyktor och grottor magiskt vita

Snö betyder mjukt och kallt
betyder vitt överallt
snö betyder våta vantar
och kalla fingrar

snö betyder frostat glas
snö betyder minnet från
barndomen
betyder långfärd på skidor
och flingor i håret

Snö

kom med den vackra formen



kom med det mjuka kalla



kom och lägg vitt överallt
så jag kan släppa ut barnet i mig
och göra en snöängel
sedan låna de vita vingarna
och flyga långt bort


bilder från SnowCrystals.com

Inte nog med att influensan ockuperat hela mig (igen!) och fick mig att gå ner för räkning fullständigt utan ett rejält migränanfall var ju såklart också tvunget att komma på besök, samtidigt! Tre dagar med illamående och fasans huvudvärk, det önskar man inte ens sin värsta ovän.

Som sagt...nån däruppe gillar inte mig!

Veckans födoämnen har i princip bestått av alvedon och vatten. Jag bär numera omkring på en mindre ocean, känner mig som en sjöman med allt det skvalpet i magen. Hej o hå jungman Jansson!

jag går

i längtan
vill ta mig bort
härifrån

till det höga gräset
där min otämjda själ
springer fri

i vinden där drömmar
föds och lever
där inga låsningar finns


jag vill
släppa mig fri

I min stad håller FUB julfest för vuxna utvecklingsstörda. Det är trevligt och det är bra.
Det bjuds på underhållning och god fika. Precis som för alla andra vuxna, ja som för oss normalstörda.
Men sedan sker något som jag har väldigt svårt för och som jag dessutom ser som ganska kränkande och förnedrande. Innan festligheterna är slut kommer tomten och delar ut en godispåse till var och en.
Därmed har vi förpassat dessa vuxna till barnstadiet, för det är ju så många ser på utvecklingsstörda...att de är som barn och tydligen ska dom också då behandlas som sådana!

NEJ! Det är inte rätt. För hade du normalstörda velat bli behandlad som ett barn?
Nej jag tänkte väl det.
Tänk om vi skulle göra så med alla som har ett handikapp av något slag. Rullstolsbundna tex...vi ger dom en godispåse och en klapp på huvudet....se så lilla vän nu kan du rulla vidare
Förnedrande och kränkande och ett sätt att förminska en människa.

Det här får mig att undra vad för slags syn FUB (som ju är en förening till för utvecklingsstörda) har på sina medlemmar.
Nåja, nu tror jag inte att FUB gör det här av illvilja men det kanske är dags att tänka om lite.
Jag är inte heller ensam om att ha reagerat men det här är mina ord och jag står för dom fullt ut.
Jag önskar att FUB slopar godispåsen och istället placerar ut lite skålar här och var med godiset i.
Som vi gör. Vi som precis som dom ...är vuxna.

med öppna sår


hon som vet

hur tårar

fräter

hål i golv

 

går förbi

 

osynlig

 

...och inte med gullighet, säger Pär Johansson från teaterföreningen Glada Hudik.

Teatergruppen består av både normalstörda och utvecklingsstörda.
Föreställningen Elvis spelades för utsålda hus på Cirkus i Stockholm.
65 000 biljetter såldes till föreställningen.

"Att bli sedd, behövd och tagen i anspråk är nödvändigt för att alla människor ska växa, påpekade Pär Johansson"

"Jag är trött på att allt ska vara så gulligt med utvecklingsstörda. De ska mötas med respekt. Vårt samhälle har överbeskyddat utvecklingsstörda för länge, fortsatte han."


Klok man den där Pär. Honom skulle jag vilja tala med.

(Och artikeln har jag läst i AmnestyPress)

Jo då det är skillnad på folk och folk

att borgarna glatt snor åt sig pengar är väl inget nytt
men faktum är att de är lika goda kålsupare hela bunten
oavsett partifärg för inte ens en fd revolutionär liten vänsterpartist skäms
hon står glatt och stoltserar med sina egenhändigt målade tavlor
men hon har då inte betalt färg och dukar själv!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1460214.ab


Skäms allihop, ni sitter och håvar in en massa pengar utan att göra ett ärligt handtag!
Det är ett hån mot dom som arbetar och det är ett ännu större hån mot de som är arbetslösa!

Det kan man i alla fall tro när man läser Aftonbladets undersökning angående hur svenska män är i sängen.
Alltså jag trodde att man var två om saken, såvida man nu inte gillar att vara flera. Verkar väl ändå en smula korkat att skylla taskiga erfarenheter i sängen enbart på mannen. Han är väl ingen tankeläsare heller?

Männens 10 tabbar i sängen enligt AB

1 Glömmer bort att kyssas. Ja men för helvete, säg åt honom då..Kyss mig... eller gör det själv.

2 Blåser för hårt i örat. Ja ha om du nu plötsligt får en mindre storm i örat...häv upp din stämma eller är du stum?!

3 Har för vass skäggstubb. Tja kan ju bara berätta att det kan vara väldigt kul att duscha tillsammans och se till att raka gubben då! Eller återigen....säg något!

4 Klämmer för hårt på brösten. Äh jaha arma kvinna är du helt jävla stum. Säg något om du nu inte gillar det.

5 Biter i bröstvårtorna som om de vore hundleksaker. Suck...sök hjälp för dina trasiga stämband. Säger du inget tror han ju att du gillar det såvida han inte har en störning och faktiskt tror att han är en hund!

6 Glömmer bort att det finns mer än bröst, stjärt och underliv att smeka. Ok...du har egna händer tjejen...ta dom och visa honom....vågar du inte prata så gör det handgripligen.

7 Struntar i att hjälpa henne av med kläderna. Ok,,big deal liksom...vad spelar det för roll...men om du nu så gärna vill att han ska göra det så viska i hans öra....jag lovar det funkar....om du inte fixar det...strunta i sex va?!

8 Har inte med sig kondom. Nähä....och du då? Vad har du med dig. Köp hem ett lager för tusan.

9 Tar en paus under akten. Tja...kan ju vara småmysigt med en paus...hångla lite...gosa...och sen...men om pausen beror på något som brister så finns det botmedel.....små blå tabletter...Fråga honom.....det är ditt ansvar också om det ska bli bra.

10 Tar av hennes kläder i fel ordning. Ja herregud, det här får mig att på allvar tvivla på svenska kvinnor!

Alltså sex kräver kommunikation från båda ....Har du försökt allt det...pratat...visat...frågat...osv...och det inte hjälper...Byt karl!
Men att lägga ansvaret över ditt välbefinnande i sängen på mannen...det är fan inte rätt.
För många kvinnor tror att mannen är någon slags övermänniska i sängen och automatiskt räknar ut bara så där utan vidare vad du gillar eller hur du vill ha det. Sex och bra sex kräver kommunikation och då syftar jag på verbal sådan!

Vet du utan att fråga vad han gillar?

Äh, jag är skeptisk! Skitundersökning och korkade kvinnor.

Ibland är det faktiskt synd om männen.

Jag skickar sällan julkort fast det finns människor jag skulle vilja göra det till. Jag är snål så här i juletid, ensamstående mammor måste liksom vara det, men idag när jag på ostadiga ben hämtade upp posten ur postfacket hittade jag ett litet brev som gjorde mig så glad. Feber och sjukdom gör mig lätt labil och gråtmild och glädjen över att någon faktiskt tänkt på mig fick så klart tårarna att trilla.
Japp så fånig är jag när febern rasar, huvudet värker och illamåendet kör runt i kroppen. Så klart finns det andra som tänker på mig men just idag behövde jag det lite mer än vanligt.
Ett fint kort med ett rött vackert äpple på och en vacker dikt inuti.

Alla blommor är bitna av frosten.
Alla, men en har lämnats kvar.
All kraft må trädet samla i ett enda äpple.
Hela sommaren må mogna i detta enda.

Den kloka hösten ska se in i ögonen.
Den kloka hösten ska nicka och säga;
"Det är ju inte första gången
liv och död har varit så."

Ett rött äpple är kvar i snön.
Ett hjärta.

Tack allra finaste Thomas, du gör mig glad

Sedan kom fina Jenny och kollade så jag inte hade tuppat av eller något...Jenny som ställde upp och arbetade för mig i går kväll, en god vän som jag är väldigt glad att jag fått förmånen att lära känna.
Ibland har man tur.

Så ser jag att mina goa medarbetare i mediagruppen "halvsex" jobbar på bra i kväll.
Kolla gärna sidan vi gör varje vecka, länk finns härintill.

Så trots mitt labila tillstånd, trots feber och hosta så tänker jag att det finns änglar och några av dem känner jag.

en utsträckt hand

kommer ingenstans
med glas emellan
en bluff
ett billigt plagiat
en lögn

bara så
en lögn

I går talade jag med min dotter i telefon. Hon var arg, upprörd och ledsen efter att ha läst ett inlägg i en annan blogg.
Tydligen finns det en ny typ av sport som några sinnesförvirrade komplett sjuka idioter ägnar sig åt.
Klubba sälungar! 2000-talets nya sport för idioter!

Ja men så jävla duktigt av er och så stolta ni måste vara som roar er med det. Vilken strålande prestation.


Fy fan säger jag för dessa människor, som om jag uppfattat saken rätt är unga killar, som roar sig med att massakrera sälungar och sedan lägger ut den filmade slakten på Youtube.
Vad är det för fel på er?
Den typen av människor äcklar mig.
Den typen av människor behöver vård av något slag.

Det är bättre att ni klubbar varandra istället för att ge er på försvarslösa djur!
Då gjorde ni mänskligheten en stor tjänst!

Morgon
Kaffe
två alvedon samt darriga ben
och en värkande kropp

jävla skitförkylning som sabbar
alla mina planer för veckan

Tja, ganska likt med rödsprängda ögon, rinnande näsa, rödflammigt ansikte, tror till och med jag har den där ilskna rynkan i pannan.
Jag hatar att vara sjuk, avskyr att ligga som ett förlist vrak i sängen och inte orka företa mig något alls.
Dessutom blir det plågsamt att ligga hela tiden men det är å andra sidan lika plågsamt att sitta upp när
varenda liten ettrig muskel värker.

Det blir inget jobba i kväll och inget i morgon.
Jag skulle sannerligen behöva en alert liten hushållsslav som kunde ta hand om mig lite, sonen är inte riktigt bra på det där. Finns det någon sådan? Jourhavande hushållsslav?
Ops...nu var jag nog en smula sexistisk och absolut inte politiskt korrekt...oj då...
Förresten ordet sjuksäng låter ju helt befängt....är sängen sjuk? Febrig, fått malaria eller något?
Nix, det är bara jag som feberyrar och är vansinnigt uttråkad....

Den vilda. Känslig. Nervös. Ängslig men vacker som få.
Ett litet kraftpaket med alla nerverna utanpå huden.
En explosion av kraft och styrka.
I bakgrunden en del av huset på den lilla gården vars namn var Munkagården.
Här levde jag ett tag.

Här föddes han, Aramis, en sen kväll. Ful och grå och liknade mest en älgkalv. Men se så vacker han blev.



Ännu en saknad. Min Best och ständige försvarare. Gud nåde den som kom för nära mig.
En vaken kille och min ständige följeslagare.



och så de små bumbibjörnarna som inte kunde stanna...

Fina minnen som jag tar fram ibland.

djupt i min famn
vilar aldrig hörda
berättelser kom
ska jag viska dig
en saga och sjunga
dig en natt
 
mina ord är fuktigt
varma jag är ett fönster
att se in i marken du vill
gå på jag har hösten
i jackan och fickorna fulla
av vinter så kom
 
kysst är dagen
älskad är natten
friheten har inga ögon
vi kan gå här nu
lika grundlurade som alltid
innan avrättningen

Det är ju inte utan att jag tycker lite synd om Ica för jag är ganska övertygad om att dom inte är de enda som märker om varor...
ah det är bättre att hålla sig till grönsaker

För trött för att jobba, snuvig, hostig och febrig finns inget annat att göra än att läsa
men bokstäverna hoppar framför ögonen och boken faller ur handen. Så vad gör man?
Ligger som en taskigt urvriden disktrasa i soffan och slötittar på TV och jäklar vilken massa
skit det finns dagtid! Tittar folk på det?
Faktum är att det skrämmer mig, all denna goja som visas....Alltså upphovsmakarna till dessa
märkliga program, hur dumma tror de att befolkningen är egentligen? Eller är vi det? Så dumma?

jag vilar liggande
på marken
lyssnar efter
dagen
letar ett landskap
söker en fråga
 
jag bär på svaret
vet hur rötter
kan kapas
hur träd kan fällas
och barken flagas
av bit för bit
 
dagen vilar
tungt i handens
skålform

lyssna noga
du finner mig
aldrig
i orden
jag bygger

jag går bredvid
med nyfikna
ögon letar
meningar
att sätta bo i

går bort nu
från det osagda
från viljan
att berätta
hur du högg

hjärtat och jag
dog hur jag
levererade
lögnen snyggt
och förblev
levande stum

i tomrummet

jag skapar
tystnad
med ord

så säger dom
dig något
utan att höras

utan att röras
i tystnadens
stillhet

skärps dina
sinnen
och mina

vi färdas tillsammans

var och en för sig

här vilar en berättelse om mannen
som inte kunde komma ut
han lånar andras färger, skapar
sitt eget ljus och vaknar i ett ständigt
regn

medan ni drömmer
zappar och flyr
går på gatorna
bär er mat hem i plast

sliter era hjärtan
skrapar skolsulorna
mot asfalten
knyter ihop trådar

och klipper av dom
medan ni skriker
skrattar, lever
och älskar

ropar ingen
mitt namn

så glasklara, så lätt genomskådade är ni
så uppenbara och så fånigt
att ni inte förstår att jag vet och jag kan bara le
i hemlighet åt detta skådespeleri
av infantila förklädda varelser som benäms
människor
men jag ler och bjuder mig själv en god stund
av er lek

så väl bekomme!

att komma hem efter en god dag
är ibland som ett mjukt andetag
framför värmande ljus



som ett glas vin till de vegetariska tacosen
som att känna hur timmarna lägger sig till ro
hur allt saktar ner och stillnar

som att leva
så enkelt
så självklart

nästan
åtkomligt detta moment
ibland är man nära

hon skyndar ingenstans, går bara stilla ner det sista steget där
linjer löper ut och tillbaka igen, till ett arkiv med för många fack
av permafrost och begär
hon går med ett a-moll i handen, en utslagen vinge
redo att lägga sig över ytan och skydda
hon äger allt och inget och
ryms i en enda tanke

och vattnet rör sig mot
och ifrån
säger kom
kom

här finns allt
du vill

jag är en rörelse bort
en sekund
ett blänk i ögat
lägger handen på ytan
och sjunker

och jag skrämde träden med min viskande röst

ty orden jag sa var sanna och grep om stammarna

slet upp med rötterna gamla invanda mönster

isbjörnen drömmer

inte

om lugna

andetag

 

inte

om mjuka

rörelser eller

nyanser

 

isbjörnen går tyst

i kylan

viskar aldrig

kom

 

var mig levande

 

 

som rester
dessa sekunder
slängda
åt mig

jag är
främlingen
som plockar

men aldrig fyller
korgen

det finns en
sång
mellan mig och natten

vi byter stämmor
med varandra
alltid lika
ostämda

det finns ett eko
som aldrig svarar
på frågan

ska jag brinna
eller gå
i tystnadens tid

det finns
inget mer

ljusets väg
leder
och visar
fram till undangömda
dagar och minnen



dagen mörknar
lägger svart i vattnet
hotfullt kommer timmarna
närmare



så vill jag ut dit
i mitten av allt
och ändå stanna i utkanten
där inget kan nå mig

jag önskar det fanns
något jag kunde säga
nu om skuggor under
 
huden när äppelkinder
faller från träden och
mörkret vinkas in sjunger
 
jag om ärren som finns
kvar och byter synvinkel
idag från en stilla desperation
 
och lever lite till bara för
att jag vill men jag har
inga förtrollade dagar
 
inga vilda nätters liv
bara lusten att leva
och andas fritt igen
 
 

ibland sträcker sig ljuset
långt
och nära
bryter det mörka
till något nytt

som ett fyrverkeri
av ljus och färg

jag går hänförd som ett barn
och ler
ler
ler
snart hemma

på hemväg genom staden
med lätta steg
möter eldar som bara finns
nu
och jag tycker om detta ljus i mörker
som värmer mer än alla solbelysta dagar

i sena kvällen
detta ljusinsläpp
en glasad öppning
säger välkommen
och det vackra taket
välver sig stolt över natten

läser en annan blogg och tänker att lagom är ett synnerligen trist ord.

Äh jag är skeptiskt till sådant....

ja
jo det är jag

banne mej!

jag är inte lagom någonstans....

en vacker död stad
i nattens varma ljus

..kommer från en blivande biolog. Hennes penna eller kanske ska jag säga tangentbord är
vasst och med en del svidande sanningar,

http://sandralillaparis.blogg.se/1196857526_orka.html

resta är tallar

himlen full

guldstänk lovar

kallt och natten

frostar marken

jag skrattade

för änglar sprider sådan glädje
jag blev glädjesmittad

det är en trevlig smitta

den får gärna stanna länge

låt min röst
tala läs
mina läppar
 
se hur det väller
magma
ur sprickor
 
ett pliniskt
utbrott när
vulkanen vaknar
och sotar himlen

och ibland tränger dom fram
de magiska strålarna
smyger lite närmare och viskar

se här
här är vi

det är nästan så att man kan tro på det
för en liten stund

så är det
och så ger dom mig
skrattet och glädjen
värmen och kärleken

för dom brinner solen
och jag får en liten del
att ta med mig hem

Så kan det vara.
Helt uppåt väggarna.

allt
är inbyggt
nu

vilar lugnt
i väggar

välkomnar
steg

mina
bak stängda
dörrar

uppenbart ensliga

obesvarade


ord av glas


genomskinligt ensamma

sammetsljud


når aldrig in

en dag
ett regn
i gråhet

tiden

En smula rastlös så här på kvällen och försöker muntra upp stunden innan
jag hittar vägen till sovrummet...

Den här bilden blir extra rolig om man som jag tänker att skillnaden mellan
de där partierna inte är så förtvivlat stor....

jag bär natten med mig
en del dagar

en dag som idag

ska vändas
i regn

aldrig sköljas bort

bara bekräfta
tiden

det du ser. det där blå.
långt bortom.
är bara. längtan

om jag kunde vakna i en annan dag. en annan dag än den här. bortanför då men inte alls nära nu.
då skulle jag säga dig att nätter är underliga. dom smyger längs väggar, tränger in i springor och
gapande munnar. motsträvigt erkänner jag att just nu när husen och träden vrider sig i blåsten, just nu
när det knakar i fogarna, precis innan den stora sprickan gapar svart, önskar jag någon hit som kunde
beröra mig på insidan.

och i morgon vaknar jag kall. likstel.
men levande.ändå.

Respekt
Kurage
Styrka
Visdom
Tillit

Fina ord och i morgon snor jag åt mig lite styrka
från ingenstans

Jag behöver inte skriva något. den här texten talar för sig själv och här finns många sanningar
att ta till sig.


http://nydahlsoccident.blogspot.com/2007/12/det-nya-landet.html

Då när man känner sig som ett smutsigt vatten
utsmetat på en kall yta, en urholkad människospillra
som ett fä, en dåre och ett blankt ingenting

då när man på allvar undrar
hur länge till och hur många steg
man ska orka ta och gå

hur många dagar av samma slag
som ska förflyta

då när man tänker att dagarna
är långa och nätterna ännu längre

så spricker himlen plötsligt upp
och ett svagt ljus tvingar sig fram

då när man får ord som de här

Hela du är en vision, en utopi...
Med all den styrka du bär på!
Tycker så vansinnigt mycket om dig!!

Och plötsligt vet man att allt är möjligt
och det till och med är värt det
att gå och gå trots kvarnstenar och annat
 
jag är en vision och jag är en utopi
jo det är sant
det är fan ta mej alldeles sant!

musiken som bor i mig

säger min dotter ibland och häver ur sig något roligt
själv tänker jag på min lilla fina uträkning häromdagen

roade mig med att räkna ut i procent hur mycket jag faktiskt
arbetar och kom fram till den nätta lilla summan av 120%
då har jag ändå inte räknat in sådant arbete som ligger utanför
schemalagda tider och tillkommer lite då och då.

120%!

Vilken jäkla tur då att man har arbete som ger glädje och styrka
att orka

för ibland känns de där 120% som en kvarnsten runt halsen
och kvarnstenar är tunga stenar som får ryggen att krokna,
orken att sina och stegen att bli tunga

det tål också att tänkas på
hur tyngd kan få en att falla

sluten
nu
knytnäven

pressat ljus
bränner

hål

i handen
en öppning
utåt

sluter öga
igen

Jag är glad
att jag också
kan se

med slutna
ögon

   

som vägar
att gå
utforska

avstickare
utlöpare
alla förgreningar

lägger mig själv
allt jag är
i dessa linjer

över din hud