Vi går på promenad...

 

valpen, dotter med sambo och så jag
tog en tur i stadens lilla park,
Tivoliparken,
luften ljum, vinden en skön bris
och himlen blå
valpen glad som bara valpar kan vara

svenskt och vackert
lite idylliskt och framförallt
sommar
och fast jag har ett o annat problem
med just sommaren
så infann sig välmåendet där och då...


och ibland, när man minst anar det
inser man, det man egentligen redan vet,
att livet kunde varit bra mycket annorlunda
inte för att jag på något sätt vill påstå att
livet är en dans på rosor, fest och ständig yra,
nej livet är en envis kamp och med ganska tunga steg
för många dagar...

 

ändå
när man jämför
så ...

just här bor några människor, som du och jag, bara lite längre ner i hålet...

och just här lever dom sina liv, vaknar till sina dagar och tar sig fram...

och jag känner mig som en förrädare som fotar deras hem, deras liv
men fler måste se...

 


Till hälften ...

... överrens med dagen

 

kaffe och datorstund

valp som leker på golvet

 

bilar som bråkar på gatan

och barnen som leker

 

jo till hälften överrens 
är jag idag


Dagens upphittade ord...

 

Varje djup sorg har en
förlorad glädje till
föremål.
Tappa inte bort denna
riktning.
Låt inte sorgen glömma
sitt ärende.
Sorgen är den
djupaste ära
som glädjen kan få.

 

Harry Martinsson


Om alla...

 

Sakineh; jag är rädd för att dö

 

Om alla tog sig tid, om alla orkade bry sig, om alla skrev under här

 

kanske

kanske

 

skulle något ändras

 

om alla

 

inte bara jag
inte bara du...

 

alla


Tilltufsad men vid liv...

Efter en veckas arbete, lite annorlunda än vad det brukar vara, lite jobbigare, mycket stressigare,
lite mer av allt, så känner jag mig ungefär som på bilden ovan.
Trassligt tilltufsad.


Nu fredag kväll och med en tillåten lathet, bekvämhet och med ett kvardröjande sting av trötthet,
beställer jag pizza till sonen och mig.

Sedan får kvällen gå som den vill.


I morgon är en annan dag fast kanske samma ändå.
Om detta bryr jag mig föga.

 

 



 

 


Fredag.

Helgen närmar sig.

 

Sommar fortfarande ändå känns det som om frosten
är nära.

 

Hjärtat.

Fryser.


Mitt i allt

 

ett vitt ingenting

 

ikväll är det Thåström och jag

 

fan fan fan...

 

 


Jag tror att jag lever...

... men helt säker är jag inte fast jag antar att så länge jag kan stanna upp och se

de små vackra och njutbara sakerna runtomkring mig så är jag väl lite levande ändå...


Mångalen


Jag håller mig till det enkla och vackra...


Tomma tunnor skramlar mest.

 

 

I ett mail som anställ, fick jag och en massa kollegor dessa otroliga ord.

 

"Ni har er själva att skylla för varje sekund ni tappar ert humör så byt ut allt tråkigt mot glädje och skratt så blir er tillvaro så mycket lättare."


Kan ju inte låta bli att undra hur människan bakom orden tänker...

 

Tycker vi kan byta verklighet han och jag så ska vi se om det inte blir annat ljud i skällan.


Ljuset

Med kameran i handen och liten valp vid sidan om, på promenad och inga tankar av tråkig
karaktär gör sig påminda.

 

För varje steg framåt syns andningen lättare, syns tiden mer angenäm, syns det mesta
mer uthärdligt.

 

Vi går och går och tömmer, sliter bort allt fult, allt tråkigt, allt menlöst och hjärtslagen blir lugna,
som om det gröna och det magiska ljuset framför oss hade en helande verkan.


Som om tiden plötsligt viskar intill att allt är möjligt, att inget är omöjligt och ljuset som rinner ner
mellan träden letar sig in i kroppen och något växer där, något får liv och jag andas ut och vet,
vet att en dag så...

 


Vitt...


Många blommor blir det i sommar



sköra, vackra och stolta


kanske lite 
som jag

och lite som du

som alla

ibland






Närgånget...

nära, nära kan man urskilja mönster, linjer och färger


Ljuset en kväll...

Från min balkong, detta magiska ljus
jag lät drömmarna klättra hela vägen upp



Med knoppar som hopp...

 

... om liv... fortsatt liv...

 

länkar jag idag till Thomas

samtidigt som jag undrar hur många som tänker på kvinnan på bilden där
eller hur många som tänker på alla andra kvinnor som befinner sig i samma situation
som Sakine


dagen går mot kväll, regnet har sköljt staden ren
luften går att andas igen
bilarna kör över den sjungande asfalten
på väg, alltid på väg någonstans

 

jag stannar inne och är ganska nöjd med det
men jag tänker på henne, Sakine, och jag kan bara
ana hur hennes dag sett ut

 

Sonen min säger att jag rätt vad det är kommer att ses som islamofob,
men om det bryr jag mig inte för skulle någon dåre kalla mig för det så säger
det mer om honom/henne än om mig

Förtryck är förtryck oavsett vilket land det sker i och oavsett i vilken religions namn det utövas i.

 

Förtryck ska bekämpas. Förtryck måste bekämpas och aldrig någonsin hållas tyst om.

 

Det lärde jag mig på 70-talet och det står jag fortfarande fast vid.

 

 

 


Välkommen ljuva droppar...

 

regnet faller som musik

dropparna klara landar och skänker liv

 

välkommen regn, säger jag och får nya krafter

 

asfalten våt och blank utanför
gräset glänser av fukt
luften plötsligt så fri

 

förmiddagen stillsam med kaffe och tankar
dagen väntar och det får gärna regna alla timmarna

ljuvligt ljuvlande är jag i ett inre lugn

 

nära, nära kommer dagen idag...


Jag tror på närhet...

smyger nära ibland och fångar de små detaljerna...

sprängfylld...

snart spricker det vackra fram...


Tiden, hettan och ingenting alls av värde, bara jag.

En natt med satans rinnande snuva och en helvetes nästäppa. 
För lite sömn och 29 grader varmt i grupprummet på arbetet, hela dagen. 
Huvudet, skallen, hjärnan kokar, inte en tanke fungerar, kroppen skakig och tung.

En djävulsnatt och en djävulskt het dag. Ingen bra kombination alls.

 

Valpen pustar under sängen. Gömmer sig från solen och hettan.
Jag pustar vid datorn och väntar på att något av livet ska återvända. Det räcker med lite.
Behöver inte mer än så.
Lämnade besked inför hösten. Fattade ett beslut efter en tids ambivalens och så får det bli.
Nu vill jag inte längre arbeta varannan lördag till usel betalning och behöver dessutom lediga helger, fast
jag oftast drabbas av en idiotisk rastlöshet och en lika idiotisk frustration...

 

Nu knapra alvedon och hoppas på att värken i skallen ger med sig. Fixa lite mat och sedan inget mer.
Tröttheten förlamande. Orken borta och lusten, ja den dog för en vecka sedan.

Jag letar efter den...

orken och lusten

 

så länge jag andas...

 

 


!

 

Det är inte droppen som urholkar stenen

utan antalet droppar...


Konsten...

 

Klibbigheten ligger som en våt slabbig film över huden.
Dagen har vandrat i kvav luft och längtan bort.

 

Idag, när lågheten gör mig till en sjunken båt, tänker jag på det där med öppenhet, rakhet och ärlighet.
Tycker oftast att det är inget som efterlevs. För mycket hyckleri, för mycket hymmel och tassande kring het gröt.
Nej du, släta ut ansiktet, botoxa hela skallen så ingen, ingen någonsin kan se att du levt, dölja varenda liten känsla som vill sticka upp och låtsas för allt vad du är värd. Då först räknas du. Då först är du någon.

 

Jag låtsas inget. Det är banne mej jobbigare än att vara ärlig.

 

Låg var det ja. 

Jag har två ord inhamrade i själen.
Dom svider båda två.

 

Konsten att leva och konsten att överleva
Ingetdera är lätt.
...

...

...

 

Så är det med det. Dagarna ska gå oavsett.

 



 

För övrigt är jag ganska död för tillfället.
Bara inte begravd.

 

 

 


Två ljus

...


Primalskrik eller bara det onämnbara ...

 

Det behövs ibland.
Ett riktigt ordentligt primalskrik som hade fått Dr Janov att jubla.

 

En gammal låt som nog så väl passar in. Idag. Hela den idiotiska sommaren.
En låt från ungdomen. Jag minns den än, ungdomen, så ännu står jag inte med ena foten i graven även om somliga dagar känns som gjorde jag det...

 

Erase and rewinde...

just klick delete and kill it

 

sommaren

absolut värsta tiden på året.

 

Så låt det bli höst...

 

 





Tisdag tror jag visst att det är...

 

 

Skriver och raderar. Byter ställe och skriver där.

 

Bjuder på en bild i stället.
Gårdagens tjuvkikande och det utan att skämmas ett dugg.

Bekymmerslös humla hånglar upp en blomma.
Lättsamheten finns i naturen.

 


Välkommen

 

"Välkommen du som har gått sönder.
Du är inte ensam.
Välkommen du som misstänker
att du tillhör andrasorteringen
och att du kanske av barmhärtighet
borde blivit bortrensad
långt tidigare.
Du är inte ensam.

Fortsätt att räkna dina fingrar
som barnmorskan gjorde på dig när du föddes.
Du är fullkomlig.
Fortsätt att andas
Ett andetag och nästa
tills andningen fungerar normalt igen
och du förstår att, du vågar tro att
Du är fullkomlig."



(Jonas Gardell)


Bara en tanke från en blogg bredvid...

 

Jag vill inte tänka på hur tysta vi är inför varandra om våra rädslor och svagheter
och hur vi tränar upp våra små muskler i ansiktet till förfining och levererar
uttryckslösheten i ett färdigt paket. Väl inslaget, allt för att dölja själva livet.


Blommorna idag

Jag fotograferade några blommor idag och tänkte att det är tur ändå
att något vackert finns kvar.




Tänkvärda ord om sorg mm.

 

Sorg kan röra flera saker. Ett förlorat liv, traumatiska händelser, sorg över egen sjukdom, ändrade livsförhållanden, förlorade möjligheter till ett drägligt liv, ja till och med ett förlorat arbete. 
Oavsett vad så kräver det sitt alldeles egna sorgearbete. Det kan vara svårt för många att förstå.
Texten som föjer nedan är en viktig text.


FINNA ORD

Vad säger man till någon som förlorat en älskad? När bör man över huvud taget säga något? Kan man göra något? Sällan känner man sig så hjälplös som inför en människa som drabbats av sorg.
Sorgen har ingen tidtabell. Ingen regelbok. Den kan vara märkligt frånvarande hos den som förlorat allt och den kan lysa som ett blödande sår hos den som inte hör till de hårdast drabbade. Den kan frysa inne i ett år för att plötsligt slå ut med full kraft när man som minst väntar det. Den kan växa långsamt och den kan komma och gå.
I månadsmagasinet Leva har författaren Lena Katarina Swanberg samlat några råd och tankar för alla oss som vill vara stöd och medmänniskor. Men ett enda tycker hon sammanfattar det viktigaste:– Flytta fokus. Det är faktiskt inte du som har ett problem. Det är inte du som behöver hjälp. Flytta fokus. Vänd på frågorna. Tänk mindre på om du själv gör bort dig eller inte och tänk mer på den som sörjer.

Sorg som blir vrede

Sorgen kan vara oberäknelig och utan sans och vett, den kan vara tyst och kall, eller brinna med en eld som förgör allt i sin väg, men den kan också klä sig i vredens taggiga rustning.– Vreden är en del av sorgeprocessen, berättar Ann Lagerström, organisationskonsult och medarbetare i Leva. För den som orkar med sig själv kan vreden över det oacceptabla vändas till målinriktad handlingskraft – politik, aktivism, stödföreningar. Den heliga vreden, den som berör hela världen – svälten, krigen, knarket, utarmningen, miljökatastroferna.Hon berättar om två varianter – den egocentrerade och den egolösa.Den första är ett slags överföring. Istället för att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser riktar jag min vrede och uppmärksamhet mot det som drabbat andra. Jag blir orealistiskt arg och en dålig strateg. Den andra formen är en kraft de människor får som försonat sig med sitt eget liv. De behöver inte längre använda sin energi på sig själva – de riktar den mot världen. De ser, känner sorg och vrede, men är realister. De gör det de kan, utan att slitas sönder av allt som inte blir gjort.

Den som drar sig undan

Vi är bra på att visa hänsyn. Så bra att vi lämnar den sörjande i tystnad alldeles för länge. Dra dig inte för att ringa. Även till den som drar sig undan och verkar söka tystnad. Om man inte vill svara kan man låta bli. Om du inte vill ringa, skicka ett kort. Och kom ihåg att sorgen kan vara högst levande för den drabbade långt efter att du själv har börjat glömma. Fortsätt att höra av dig lång tid framåt.

Den skrämmande sorgen


Det är väldigt vanligt och alldeles mänskligt att känna rädsla inför en annans sorg. Att känna lättnad när ingen svarar då man pliktskyldigast ringer. Att kanske inte ens lyckas slå numret. Men man kan alltid göra något. Skicka åtminstone ett kort. Men vad ska man skriva, undrar du? Skriv vad du kan, men mena det. ”Jag tänker på dig” är ju i de allra flesta fall nog så sant och alldeles fullt tillräckligt om du inte får orden att räcka till.–Ett är säkert mitt i kaos, säger Lena Katarina Swanberg, och det är att den som hör av sig på något sätt, gör rätt. Det finns telefonsvarare. Den som inte orkar svara precis när du ringer, kommer i alla fall att höra din röst.

 

Det finns ingen normal sorg


Det är deras sorg, inte din. Utsidan visar inte alltid vad som pågår på insidan. Ett oberört yttre kan dölja en söndertrasad själ, en söndergråten utsida kan vara på god väg till inre läkning. Du vet inte. Och du har ingen rätt att döma eller bedöma.Den som har sorg kan bete sig märkligt, vara impulsiv, otrevlig, klumpig och tankspridd. Det kan behövas både praktisk hjälp och lite vänlig vägvisning. Kanske mår din vän eller kollega också bra av att få kontakt med professionell hjälp. Men oftast är det varken de rätta råden eller de rätta orden som behövs:– Det bästa, och ofta det enda, man kan göra som vän eller anhörig är att erbjuda sin närvaro, säger Levas Lena Katarina Swanberg. Normalitet och liv. En middag, en säng, en promenad, en pratstund.


Vad du kan göra

Hämta ett glas vatten, räck över ett paket näsdukar.Ställ en blomma på den sörjandes bord.Hjälp till med praktiska saker.Skicka ett kort. Skriv att du tänker på din vän.Lägg en bok i vännens brevlåda.Hör av dig. För den som inte orkar svara när du ringer finns telefonsvarare.Ställ frågor, kom inte med påståenden.Låt den sörjande bestämma vad hon vill ha av dig. En kram, en kopp kaffe eller bara ett leende? Erbjud din närvaro. Normalitet och liv.

Vad du inte bör göra

Säga ”Det var bäst som skedde” eller ”Ta dig i kragen”.Lova inte att ringa klockan tio om du inte tänker göra det. För den som sörjer är tiden i olag och tillvaron i upplösning.Säg inte att du vet hur det känns. Det vet du inte. Och det här handlar inte om hur du känner eller vad du vet.Smit inte undan och göm dig. Undvik inte den sörjande. Döm inte. Bedöm inte. Och beröm inte den som gråter. Gråt är en del av läkningen, men det finns ingen anledning att värdera tårarna.


Cold Water...

 

En mörk söndagsnatt... kall som fan.

Vad kan passa bättre än denna vackra sång?

 

 


Söndag

 

Inte mycket finns att orda om denna dag.
Den kom och försvann i ett grått töcken.

 

I morgon börjar jag om.


Förstå eller acceptera?

 

Människan är ett underligt släkte. Detta djur som kallas för homo sapiens. 
Dessa tvåbenta varelser med, oftast iallafall, någon form av tankeförmåga.


Det som brister i alltför många fall är det där med förståelse och acceptans.
I likheterna finner de flesta trygghet och går med lugna steg däri. När något eller någon 
sticker ut, har en annan åsikt, ett annat liv eller helt andra förutsättningar för liv, då rämnar 
marken för många.


Sommar. Jag påpekar, mest för min egen skull, att jag inte gillar sommaren. Jag har ingen anledning 
att göra det. Tiden gör mig istället stressad och nedstämd. 
Förklaringen finns men den ämnar jag hålla för mig själv. 


Nu kommer jag till det riktigt intressanta när det gäller oskrivna regler och av somliga människor, egenhändigt stiftade små lagar. 
Man måste gilla sommaren och om man inte gör det, ja då ska man helst hålla käft och kanske till och med 
göra sig osynlig. Aldrig säga hur man upplever dagarna. Aldrig tycka till om tiden som mest gör ont.

Däremot, om man klagar på vintern, då är det ok. Det ses som fullt naturligt att ogilla den kalla årstiden.
Att ogilla sommar, semester och värme, det ses inte med blida ögon.



När någon går utanför de osynliga ramarna skriker dom som befinner sig innanför i högan sky.

 

Nu tillhör jag förvisso dem som fullkomligt struntar i vad andra tycker. Finner det mest vara lite intressant hur somliga människor fungerar. Den låga acceptansen och den stor bristen på förståelse. Lägger man ihop låg acceptans med bristande förståelse får man... ointresse.
Med detta menar jag att en människa med högre acceptans och större förståelse hade ställt frågan Varför.


De som vandrar med skygglapparna väl förankrade kring skallbenet frågar aldrig något, undrar inget, utan istället piper dom om negativitet och/eller positivt tänkande.

 








Dagen, sommaren och annat helvete

 

Shit, så dålig jag är eller har varit på att leva. Idag. I går och ganska mycket av den där
trista tiden som kallas för semester. Som död, har jag varit. Innesluten. Borta. Totalt jävla väck.

 

Något dog inuti. Något stannade upp och stod still. För länge. Trånga andetag. Trånga dagar.
Och alldeles för trånga, långa timmar. Döda timmar och evighetslånga sekunder har klistrat sig fast
vid dagen, kvällen och natten.

 

Jag har svurit eder över sommartiden och äckliga direktörer som trampar sönder allt i sin närhet.
Jag har suckat över värmen jag inte har något nytta av. Suckat över tiden som inget vill.

 

Det är väl så det är, man har sitt förbannade liv att leva och lever det på det enda sätt som är möjligt.
Då. Nu och kanske också i morgon.
Inte många bryr sig i vilket fall som helst. Det gäller att vårda sig själv och sluta tro...vänta...hoppas... bara fortsätta gå.

 

Snart, snart är det höst.
Då kan jag andas igen och kanske leva lite mer... 
Kanske.
Lite.

 

Jo, jag längtar
till hösten

det gör jag
nu.

Jag längtar alltid
till hösten.


Sverige, svenskarna och så jag...

 

I sverige måste man älska sommaren. 

Man måste gilla semester och lååååång ledighet.

 

Man ska älska sysslolösheten och att flockas som strandade valar
vid något vatten, allra helst havet.

Man ska också älska konstiga festivaler vars enda egentliga syfte är att
supa skallen av sig, sitta i ett smockfullt öltält och vråla till sina vänner för att ens
ha en chans att göra sig hörd. Samtal är omöjligt. Ölen ska flöda och på vingliga ben 
ska man ha så roligt, så roligt. Öh?

Man ska gilla hysterisk sommarshopping och marknader som prånglar ut allsköns skräp åt
mänskligheten.


Gör man inget av detta anses man vara ganska suspekt.
Märklig. Konstig och annorlunda.

 

Jag är suspekt. Verkligen. Jag avskyr allt det där.
Sommar är banne mej en överreklamerad tid.

 

 


Sommar...

 

Det är som att blotta halsen
be någon bita tills blodet flödar

känna andetagen ta slut
och hjärtats slag långsamt dö ut

 


Behov...

Att bli älskad är stort
bara att älska är större


Blå andetag

 

kvällen ligger still i sol. utanför människor som lever sommarliv.
det blev tyst och tomt när den äldste gick till tåget och lämnade skånelandet.
märkbart tyst. en vecka tillsammans och nu är denna delen av semestern snart slut.

 

staden är i festivalanda. jag längtar inte dit. för varmt. för mycket folk. för mycket fylla
och alldeles för mycket av meningslösheter.
inga samtal kan föras i festivalens ljudvågor. inga vettiga ord kan tillföras.
endast skrik och gap och mera öl, vin, sprit och sedan... inget mer...bara tomheten som ekar dött.

 

när allt är rensat, när burkar, matförpackningar och annat skräp är bortplockat kan jag
återse gatorna, husen och allt det som är min stad. staden som gud glömde.
staden jag älskar att hata och hatar att älska.

 

min balkong är kvällens oas. bland blå hänglobelior,en nedåtgående sol och barnens skratt därutanför, ska jag sitta med ett glas rött och invänta det milda sommarmörkret.

 

 


I skuggan av dagen

 

lite under vattenytan
lite över lätt vinglande

 

tiden går på vemodets 
bara fötter där vassa stenar
gjort djupa avtryck

 

tiden går med blandade steg
rustningen ligger blankpolerad
svärdet ruvar på hämnd

 

en dag ska tiden klyvas
med vass egg i två delar
ont ska fördrivas
rätt ska bli rätt igen

 

allt är möjligt
det tar bara lite tid

 

 

 




100% psykopat/direktören dansar vidare (ur sånger till en man)

 

Han tar nygamla steg nu
den lille blekfete direktören
svenssonsemestrar i en kabe
lever livets ljuva och snyftar
sedan övergivet när egna avkomman
vänder bort blicken från förljugenheten

 

han flaxar stolt med solkiga vingar
tror sig kunna lyfta och flyga högt
avkomman sitter lugnt och väntar
på kraschlandningens ljudliga smäll
tiden kommer när straffet knackar på

 

 

 

 


Dagens tanke...

 

Hur intressant är man på en skala, när människor man sagt upp bekantskapen med
fortsätter att läsa ens blogg/bloggar.

 

Jag tvivlar ju på att det är av omtänksamhet eller intresse...

 

Det borde i såfall visats tidigare.

 

Äh, jag är skeptisk och ogillar hyckleri.

 

 


Drömmer...

drömmer om ett svalkande vatten

och lika svala tankar


Exklusiva nyheter i Aftonbladet!

 

Kamerakåta Linda Rosings blivande bröllop och klänningsbesvär är en exklusiv nyhet för skvallertidningen Aftonbladet.

 

Tidningen är alltför många gånger ett sjukt skämt men samtidigt tycker jag nog mer synd om dom som orkar engagera sig i en såpakändis "svåra" val.

 

Läser man den lilla bilagan Klick, kan man få för sig att kändisskvaller är det mest intressanta i världen för svenskarna.

 

Skäms!

 


Mot himlen...

...sträckte sig de varma orden och kramen från en deltagares anhöriga
häromdagen.
Uppriktighet och ärlighet skapar gemenskap och orden jag fick till mig
bekräftade mitt val för längesedan. Jag gjorde rätt.


Stimulansen, sade den ena, är det som avgör hur personen utvecklas.
Bemötandet likaså.


Det blev en varm pratstund om det vi delar. Stegen mina syntes så lätta efteråt.
Ett minne att bevara och tankar att begrunda.




En måndag, lite vanlig, lite ovanlig men ganska mycket måndag ändå.

 

Storebror spelar krocket med lillebror.
Hettan hänger sig kvar, sipprar tungt från väggarna
och gör luften svår att andas.

 

Store storebror som fyller år i morgon. 
Min förstfödde. Min räddande ängel och min klippa.
Så många år sedan vi firade hans dag tillsammans.
I morgon gör vi det. Nästan alla. En fattas men hon finns med ändå.

 

Idag tänker jag på självutnämnda direktörer. På hur dom far fram.
Sliter upp god jord, utarmar och utnyttjar. Förgör jordmånen till obrukbarhet.
Men ur den kargaste jord tvingar sig något upp och fram. 
Små solar som lyser starkt. Som tvingar mörkret att vika undan.
Små starka ljus som bländar alla självutnämnda direktörer utan samvete.

 

Sådan solar brinner för evigt. Sådana solar växer rakryggade.
Inget kan någonsin mer få dom att böja sig.
Inte ens den värsta storm kan blåsa ut ljuset.
Inget vatten kan släcka elden som glöder i hjärtats korg.

 

Det är sådant man kan tänka på en vanlig måndag.
På monster med vassa klor...

 

 


Tre år...

I tre år har jag bloggat nu.
Tre år av ord och bild.

 

Tankar, funderingar och åsikter ligger här till allmän beskådan.
Somligt glider över åt det privata hållet, men det bjuder jag på.
Den som tycker illa vara kan alltid låta blicken glida vidare.

Många ögon har kikat in här. Några vet jag vilka dom är, somliga har jag endast
små aningar om.
Några få orkar plita ner en kommentar, andra läser och bläddrar en stund och smyger 
sedan bort.

 

Nåväl, välkomnade är ni oavsett. Med eller utan skriftligt bevis på ert besök.
Det här är mitt lilla ställe och här finns en stor del av mig, för den som ser.

Blindstyrena ser inget var dom än befinner sig...;)

 

(och blindstyren finns det dessvärre alldeles för många)

 

 

 

 


Sommar, sommar, sommar...

Jo då, jag kan hålla med om att sommar är fint på flera sätt.
Ljuset, grönskan, växtligheten och annat småtrevligt 
förgyller tiden.
Men, jag kan inte förstå vad som är så förbaskat trevligt med att vada i en tryckande hetta
med en kropp som klibbar överallt.
Kläderna fastnar på huden, allt känns sliskigt och genomvidrigt, svetten rinner och fem minuter efter
en svalkande dusch är allt detsamma igen.

 

Jag vill ha svala sommardagar och ljumma nätter. Allt annat fungerar endast om man bosätter sig vid havet 
eller ligger vid en pool hela dagarna.
För att inte tala om lägenheten som numera kokar över och den tunga hettan ligger dallrande i varje rum.

 

Så nu längtar jag till lite svalare brisar, lite lättare luft och helst ett rejält regn som friskar upp den tunga luften.

 

Sån e jag...


Kan det sägas tydligare?

 

Hos Philip Wildenstam fann jag denna lilla filmsnutt.

Lyssna på vad författaren säger.

Kan det sägas tydligare?

 

 

 

 


Barnens svikare...

Det är märkligt så många kvinnor jag möter som alla säger samma sak.
Som alla berättar liknande historier.
Kantade av sorg och förtvivlan är orden de lämnar.

 

Papporna, eller vad man nu ska kalla dom, som alla efter skilsmässa/separation plötsligt utvecklas till 
ett vidrigt egoistiskt litet helvete, som plötsligt glömmer att han en gång satte barn till världen och att
dom fortfarande är, eller i alla fall borde vara, hans ansvar också.

Men en pappa kan man aldrig tvinga till något. Det finns ingen lag som säger att en pappa fortfarande måste vara pappa efter skilsmässan.
En sådan pappa gör som han vill och kliver gärna över lik för att få sin vilja igenom.

 

En sådan pappa kan slänga ut sitt barn, helgen barnet är hos honom, och säga att nu vill jag inte att du ska vara
här mer. Du får åka hem till mamma. Jag ska gå på bio, eller jag ska träffa mina polare, nya tjej... osv... osv


En sådan pappa struntar i det mesta som rör barnet. Ringer aldrig. Hör aldrig av sig.
Glömmer bort den där helgen han skulle vara tillsammans med barnet/barnen.

 

En sådan man tycker det är viktigare att gå på fest än att vara med sitt/sina barn.


En sådan pappa väljer alltid bort det han en gång var med om att skapa. Barnet/barnen.


En sådan pappa/man är en fullblodsegoist och borde knappt ha rätten att ens få kalla sig för pappa.

 

Och visst är det märkligt ändå att i vårt samhälle, där män fortfarande har den största makten inom de flesta områden, också är de största svikarna.

Så många historier och berättelser jag fått mig till livs, både från barn och deras mammor. Från ledsna tonåringar som saknar och till slut hatar och föraktar...

 

Kan det vara så att det fattas en viktig gen hos dessa män som kallar sig pappor men som endast är ett blekt plagiat, en bluff och en dålig kopia av den äkta varan?

 


I staden...

 

Stadens alla kungar och drottningar går på gatorna.

När gryningen kommer har all färg och yta flagnat.

Kvar finns bara den sura eftersmaken

och ekot av tomheten som ringer i öronen...


Det lilla barnet

 

 

 

 

 

 

 

 


Barnet i gräset...

Lille Taylor...

 

 

 


Hemma...

Lägerveckan i Önnestad är över.

I morgon uppslutning på Lilla Torg i staden.

Sång, musik, trummor och lite snack, sedan går vi hem med fickorna fulla

av fina minnen.

 

Himlen i går kväll brann vackert, såsom vi alla brann varje dag på Folkhögskolan,

där glädjen och värmen sjönk in i alla hjärtan.

 

En fin vecka. En intensiv vecka. En härlig vecka.
I morgon kommer tomheten att eka en smula men värmen stannar länge...


Oroväckande

 

Plötsligt kan jag bara kallt konstatera att egoismen och ointresset breder ut sig mer och mer.
Nästan nyss var det ett bröllop mellan två personer som nästan hela Sveriges befolkning inte känner mer än
det de har läst om eller sett på bild.

 

Och i stugorna snyftades det över parets kärlekslycka...Ok, det är väl ok även om jag har lite svårt att förstå det där snyftandet och än mindre kan jag förstå engagemanget.

Men när man sedan påtalar att det i Iran, ännu en gång, förmodligen ska stenas en kvinna till döds, ja då är det banne mej tyst. Riktigt ordentligt tyst.
Som om det inget betyder. Som om ingen bryr sig och jag är realist nog att faktiskt tro att endast ett fåtal bryr sig.
Den stora massan, den där grå som följer strömmen, planerar kvällens grillparty, nästa Ikeabesök, shoppingturer, vad som ska ses på TV och annat värdelöst.
För inte är det särskilt viktigt att en kvinna ska grävas ner till axlarna och sedan bombaderas med stenar tills hon dör. Långsamt dör. Plågsamt dör. 

 

Nej fan, det är viktigare med kvällens grill och dricka därtill.

 

Fy fan.
Det är det enda jag kan säga just nu.
Fy fan!

 

Inte ens de politiskt korrekta gör sin stämma hörd. Men dom har väl antagligen fullt upp med att shoppa rättvisemärkt och se kulturintelligenta ut. I rätt kläder så ingen ska tro att dom röstar på moderaterna.


Något är fel. Riktigt ordentligt fel.

 

Om någon undrar varför jag emellanåt lider av ett människoförakt så har ni ett av svaren här.

 

 

 


Får jag lämna några blommor?

 

 

 

jo jag gillar verkligen att fotografera...


När sjuka religioner får råda... tittar för många bort.

 

Då går det så här

 

År 2010 i ett land långt bort bestämmer fanatiska religiösa dårar livsvillkoren för människorna.

 

Efter 99 piskrapp hade nog också jag erkänt nästan vad som helst.


Människorättsadvokaten Mohammad Mostafaei säger att han inte kan förstå hur en sådan avrättningsmetod kan existera 2010, och hur man kan använda den på en oskyldig kvinna.

 

Jag kan inte förstå att en sådan avrättningsmetod finns överhuvudtaget.


Här behövs nog fler kritiska röster än vad Amnesty och Aftonbladet består av.
Förtryckarregimer som den i Iran borde få ta emot allt motstånd i världen.
Men de flesta orkar knappt bry sig.


För långt bort...
Roligare att glo på klämkäcka program på dumburken.
Grannarna grillar och vi är bjudna
Äh, vad kan jag göra?
Vi ska åka och bada.
Ikeabesöket hägrar.
Jag känner ju inte henne och förresten hon kanske har varit otrogen.
Inte mitt land ju...


Stop stoning Sakine Mohammadi Ashtiani


Tanken...Är sanningen illa hörd?

 

Intressant är det när man ute på en liten hundpromenad, plötsligt möter någon, en kollega
som känner igen mig, fast vi aldrig råkats förr. En person som också kan berätta om hur det ibland
kan gå till på somliga arbetsplatser.

 

Och vi konstaterade båda samfälligt att de som borde veta, vet inget alls.
Precis som vi konstaterade att det händer många konstigheter därute på arbetsplatserna, som 
är rena vanvården, övergreppen, försummelse mm. Men de flesta håller tyst eller rycker på axlarna.

 

Slutligen konstaterade vi enhälligt att somliga människor skulle inte ens tillåtas arbeta med vandrande pinnar.

 

Det finns många sanningar därute som aldrig kommer fram.
Svensken är en feg typ som knyter handen i fickan och jobbar på som om inget hade hänt.


För övrigt...

 

... har det varit den tyngsta och mest vidriga helg på länge. 
Jag är jävligt glad att den är över.
Kunde sedan sommarhelvetet med försvinna, snabbt som tanken, så vore ingen mer tacksam än bloggägaren.

 

Och blev jag nu för privat för somliga så skit i det och vandra över till en mer lättsmält blogg
som skriver om färgen på ett läppstift eller vilken tapet man ska välja till sitt nya hus. Det krävs ju inte så 
mycket av tankeverksamheten där...

 

Här är det jag som bestämmer och bjuder på det jag vill...om jag vill och när jag vill. Basta!

 

Nu kaffe.
Men jag har inte en sådan snygg kaffemuggshållare som den ovan.


Ord modell äldre

 

Söndag.

Sitter och rotar runt lite i min egen blogg.
Det slog mig just att jag snart har bloggat i tre år.
Till vilken nytta?
Tja, nu bloggar jag ju mest för att roa mig själv men också för att det ibland finns något som vill ut.
Ord. Tankar och lite annat skräp.
Och så bilderna förstås.
Bilderna som ibland säger mer än tusen ord.
Om man tittar med öppna ögon vill säga.



Idag, när jag egentligen letade efter gamla ord om Önnestad Folkhögskola, fann jag en gammal dikt som liksom slog an en ton inom mig.


"ett rakblad
i munnen

 

blöder fram
mina strimlade
tankar"

 

En kortis med många tolkningsmöjligheter. 
Bara jag vet vad jag menade då. 
Hur andra ev tolkar det får jag nog aldrig reda på.
Det hade dock varit intressant.

 

Idag, förberedelser.
Solen skrattar därute och jag gläds med vinden som springer runt huset och bjuder på lite svalka.
Jag bär på höstlängtan, som vanligt vid den här årstiden.
Inget är förändrat.

 

Så låt det bli höst....


Motvind

 

att drömma
en omöjlig dröm
känna den svaga
vibrationer av
ett tyst kanske

 

att fånga ett ögonblick
så litet att det knappt
syns eller känns
känna den ytterst lilla
ryckningen i mungipan

 

 

att bryta tysta lagar

 

att sedan låta en dag
i motvind passera
sträcka fingret högt i luften
och tyst morra för sig själv;

 

era jävlar, jag lever fortfarande


Möt mig där...

just där

där solen kysser som mest
sent en eftermiddag
när luften står still
och tankarna lagt sig till ro

möt mig där
i centrum av allt

möt mig

 

där


Ett ögonblick i sänder

 

med små steg...

idag

 

 


Respekten för det levande...

 

... tror jag är något man lär sig redan som liten. En kunskap som ska följa människan genom livet.
Alltid värna det levande. Människor som djur.

Det här killarna tvingas nu lära sig den hårda vägen.

 

Alla som roar sig med att plåga eller döda smådjur är faktiskt inte psykopater men något har uppenbarligen 
gått förbi dessa unga män som fann nöje i att plåga kaniner till döds.

Respekten borta. Frågan är om det är något som lärs ut i fängelset? Jag tvivlar dessvärre på det.

 

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera en smula över andra djurplågare som oftast går fria med endast en varning eller ett förbud att hålla djur under något/några år.
Vem lär dessa respekt för levande varelser?

 

Eller är det måhända så sjukt att det är mer acceptabelt när en lantbrukare/djurhållare plågar sina djur genom att tränga ihop dessa i små boxar, ge dom undermåligt foder, brist på vatten och utevistelse, låta bli att behandla skador mm.

 

 

 

 


Dömd till döden av en blodtörstig regim

 

Zeinab Jalalian

 

för att hon är en Guds fiende

 

så glad jag är över att bo i Sverige och kunna vara Gudsförnekare/Ateist
utan att någon känner sig manad att skjuta skallen av mig

 

Save Zeinab

 

 


Med små steg...

... och liten valp vid sidan som inte orkar gå så långt än

stannar, korta pauser, smyger alldeles intill med öppna ögon som ser och fotar, nära... nära

 

långt ner i gräset en annan liten 

 


Sommarens kyss

hett hugger hon med röda läppar
biter tills blodet springer fram
vänder sedan om och går..


Om jag någon gång undrar...

... var mina läsglasögon är...

 

... behöver jag inte undra så länge...


Det där med sommar...

... och semester

 

är ju helt klart överskattat.

 

 


Dagens konstaterande...

 

jag har alldeles för många bekanta...


(så onödigt)


dessa skuggbilder
av ingenting


(så onödigt)

 

 


Mannen i mitt liv...

... är en liten valp med små sylvassa huggtänder
en best i miniformat

 

en bedårande boll av päls som redan blivit en personlighet
som vet vad han vill och säger till med små skall

 


istider

 

slut dina blad igen
stäng in och göm allt

därute dit du ska
är allt så fruset kallt


Vibrationer...

 

Denna dag har en särskild ton
ett eget ackord som vibrerar
genom luften

Denna dag har inget som vill
kanske mest göra ingenting
sitta still och se tiden försvinna

Denna dag
ofullbordad
vibrerar i svart


RSS 2.0