Om natten... (krackelerade tankar)

 
 
 ... när en inte kan sova
 
och en upptäcker att den tunna linjen en trodde var säkert dragen
endast var en sytråd som brast
 
och när ordet respons fått en tragisk innebörd
av tomhet och floskler
 
faller allt platt till marken
 
det finns ingen anledning längre
att plocka upp skärvorna
inget går att pussla samman igen
inget lim i världen kan foga ihop 
kantstötta bitar
 
som ointressanta ord
ingen lyssnar till
döende meningar
utfläkta på golvet
 
det kommer aldrig någon fråga
om hur eller varför
 
som om allt vore förbi och borta för gott
 
kanske är det så...
 
... kanske är det så här...
 
jag har bara ingen anledning att tro på något...
 
 
 
 
 
 
 
 

Är det så?

 


Ibland
är en dröm
det enda
man har...

innan sömnen


tusen tankar i natten
han som går på krossat glas
lyfter fötterna försiktigt och döljer smärtan
för att inte förlora ansiktet

jag tänker, syns han inte, finns han inte

innan sömnen en fråga utan svar
kanske kommer det
kanske inte

men jag ser de
knappt dolda
avtrycken


i natt sköljer regnet över staden
och bjuder på en sällsam sång man bara kan
höra om man lyssnar fullt ut
jag är nästan färdig nu med det plågsamma arbetet
bara lite kvar sedan börjar en lång väntan
och efter den väntan börjar jag om
och jag lämnar staden för det vilda, det otämjda
och det fria
och hjärtats ensamma slag får en ny takt

och de som aldrig funnits
kommer inte att finnas då heller
en krigare behöver inte osynliga soldater





En natt som den här...



... när mörkret är kompakt och tystnaden i huset tystare än vanligt
övar jag mig på att hålla undan det som inte får synas, inte märkas och inte finnas.

En flodvåg av rött rusar genom natten.
En rasande massa som förgör stillheten och lugnet jag skapat.

Så skör är tiden och så skört är det som vilar på ytan.

Bruno K Öijer skriver sanna ord.

Sorg är en kraft och motsatsen till negativ depression, likstelhet och sjukdom.
Sorg är överlevnad. Sorg är en läkedomsprocess och en nödvändig känslomässig ärrbildning.
En människa i sorg är en vacker, helig och okränkbar varelse.
Och utan människors förmåga att känna sorg över det som är och över det som gått förlorat skulle det inte finnas någon framtid för människosläktet.

 
 
 

Och plötsligt slog klockan torsdag...




Egentligen borde jag befunnit mig i sängen men jag har ett särskilt förhållande till långa nätter.
Jag tycker om att vara omsluten i vaket tillstånd av mörkret som känns vänligt och varmt.

Annars finns det ju långa kedjor av mörker vars vresighet tvingar fram något helt annat än mild tillfredsställelse.
Kvällens samtal först med dottern långt bort och sedan med sonen som säger; vi jobbar för att det ska bli bättre.
Han vet och förstår min längtan bort från asfalten, bort från avgaser och betong och han vet vad jag vill och önskar.
Han förstår och det ger mig lite mera kraft att stå ut med en bråkig tid.

Vi löser det, säger han och jag ser ett litet hopp skymta långt bort. En dag kanske det hoppet kommer närmare och lösningen finns.
Jag som inte tror på något alls längre sträcker ut handen mot det lilla hoppet och viskar kom, kom närmare. jag behöver dig.

Kanske
kanske
kan allt ändras till det bättre
och jag får fri luft under de sotade vingarna...


Om inte annat så var de varma orden ljuvliga att höra och drömmen skimrade lite mer än vanligt i kväll.




 
 

Egentligen är vi alla döda och har hamnat i helvetet.

 
 
say no more
 
(rubriken är lånad av en kämpe i bloggvärlden)
 

00:11


När man hör saker man inte tror är sant men sedan inser den vidriga sanningen... Den känslan

 

En rad i ett mail...




I ett mail en mening som rymmer ofantligt mycket och vars ord kan skapa djupa diskussioner
och tankar av sorg över det där vi kalla för mänskligheten.

"Vi värderar ett feltryckt frimärke till femton miljoner men en kantstött människa till ingenting!"


Och jag tänker på de hemlösa som så lätt körs bort från stället där de placerat sina husvagnar.
Mitt i svinkalla vintern bestämmer någon/några att där får de minsann inte vistas men att de inte har någon annanstans att ta vägen, det tänker man inte på.

Kantstötta människor har inget värde i vårt samhälle. Istället värderas nya divansoffan, platt-tvapparaten, flashiga mobilen, resan till Thailand och den välfyllda plånboken. Och vi slår oss för bröstet för vi har ju det så bra nu med några hundra mer i plånboken (tack, tack Sveinfelt) så bra att flertalet mer än gärna glömmer bort alla de andra, de som står lite längre ner i gropen och vädjar om att bli sedda och hörda.

 
 
 

Nattliga gäster...



bild från Wikipedia

Gäster kan vara trevligt och plötsligt satt han bara där, mitt på golvet, och stirrade på mig.
Fy för helvete vad du var stor, sa jag och tänkte i samma sekund att jag inte var särskilt intresserad av att dela
rum med denna långbenta sak.
Och eftersom jag är en blödig typ och dessutom djurvän av stora mått så närde jag inga tankar på att krossa
det lilla djuret.
Jag fångade den långbenta varelsen i ett glas och bar ut den dit där den hörde hemma, på gräsmattan.

Så här mitt i natten, när mörkret utanför är kompakt och tv-apparaten på jobbet inte visar något av värde
kan man alltid hitta roligheter på internet, som lite information om våra svenska husspindlar.



här har vi en annan skön variant av spindel och plötsligt känns spindeln som kom på besök
så väldigt liten.


Stilla natt...

 
 
Karlavagnen hänger på natthimlen. Parasollet på altanen är ihopfällt, som ett stängt öga vilar
det i mörkret. Vilar och väntar på ännu en soldränkt dag.
Huset där jag vakar sover och de tysta andetagen är lugna och rofyllda. Natten är stillhet och tystnad.

Kaffet som vederkvicker intages med finfint choklad.
Ekologiskt. Rättvisemärkt. Kravmärkt. 70% kakao och fyllt med syltade blåbär smakar det himmelskt
till det heta kaffet.
En orgie i käften, som min yngsta dotter brukar säga/skriva när något smakar fantastiskt.



 

Vaggvisa för alla osynliga

 

Sleep, baby, sleep
The day's on the run
The wind in the trees
Is talking in tongues


If you're heart is torn
I don't wonder why
If the night is long
Here's my lullaby



I natt delar jag mörket med vemodets mästare
och sväljer de ohörda orden, de tysta tankarna
och den envisa längtan...


i morgon söndag och allt börjar om igen
till vilken nytta har jag ännu inte förstått...


Sådant som får mig att må riktigt illa.


Att inte tro på ett barn som berättar om övergrepp
är ännu ett övergrepp.

Att som Papparättsrörelsen gör, förespråka Pas gör mig illamående. PAS förordas av män som anklagats för sexuella övergrepp och familjevåld.

Varför blir jag då illamående?

Jo bland annat av det skälet att Dr Richard Gardner som konstruerade ”PAS teorin”
(den "teori" som papparörelsen vill åberopa så fort det inte blir som dom vill i en vårdnadstvist), 
hade väldigt vidriga åsikter/tankar om incest inom familjen samt om kvinnor överlag.


Det finns lite av en pedofil inom var och en av oss - Gardner,

Pedofili har ansetts normalt av det stora flertalet människor I världshistorien -

Gardner,

Det är för att vårt samhälle överreagerar mot det (pedofili) som barn lider -
Gardner,

Barnet som utsatts för sexuella övergrepp anses allmänt vara ett brottsoffer trots
att barnet kan ha tagit initiativet till sex och förfört den vuxne - Gardner Richard,

Att sexualisera barn kan ha ett fortplantningssyfte eftersom det är mer sannolikt
att ett sexualiserat barn fortplantar sig i en tidigare ålder. Ju yngre
fortbeståndsförmågan är när de sexuella begären framträder, ju längre blir tiden
för fortplantningsförmågan, och ju mera sannolikt blir det att individen kommer
skapa fler fortbestånds förmågor - Gardner,

Det går att hjälpa andra barn till att få insikt om att sex mellan vuxna och barn är
normalt -


Mer information om "teorin" PAS finner du här.

Richard Gardner var inget annat än en pedofilkramare som med sin påhittade teori lade skuld på barnen
och mamman.

De barn som drabbades av honom och den teori han förespråkade i vårdnadstvister, kunde när de blev äldre återigen berätta om det de upplevt och kanske var det därför DR Gardner till slut tog sitt liv.


Denna irrlära riskerar att fria skyldiga pedofiler.

 

Sanningen om Papparättsrörelsen.

 

En viktigt film om PAS

 

Barnkamp




Innan sömnen

 

Det är natt och mörkret går stilla runt husen.
Jag sitter tyst och fyller tomrummet med musik
och tänker mig bort från ett liv som inte vill.
Himlen är stjärnlös och natten bitande kall
jag är inte hemlös men jag fryser ändå överallt.


Allt står mig upp i halsen i kväll och hur jag än
sväljer sitter klumpen kvar och skaver.
Musklerna i ryggen knyter sig som i kramp
en stelnad rörelse av rastlöshet och vrede
men inget vill sig och inget vill jag
här i denna stad.


Inga dikter lockar mig nu, inga ord förför
bara musiken ger tankarna lite ro
och hjärtat lugnar sig, lägger sig till vila
i sin korg av revben och muskler
och blodet pulserar oavsett
och natten kall och ilsken banar väg
för en ny dag...



Nattsudd...




När orden tar slut

finns bilderna


När bilderna tar slut

finns ingenting

kvar

 

 

 

 

 


När lördag blir till söndag...

... och suset från ventilationen är det enda som hörs i huset kan man alltid fundera på
meningen med livet...


och finna att svaret är inget annat
än skärvor och splitter
en spark i magen
ett återhållet andetag


ett hål i luften
ett ohört rop
och stort jävla ingenting


bara tomma ord utan 
betydelse


men snart kommer gryningen och då börjar vi om igen
runt runt i ekorrhjulet






Apropå inget särskilt alls...



... Skjut dom lyckliga...

 

bara en mening som kom flygande och landade.


Promenad



Jag går på en liten grusväg, kliver över isfläckarna, håller i hundarnas koppel och känner deras iver rusa glatt.

Jag går och är med mig själv och två små hundar. Möter ingen. Pratar med ingen. 
Går och andas fritt, i staden men ändå inte. En liten flykt från asfalten fast jag vet att den finns alldeles intill
så kan jag låtsas att den inte finns för en stund.

Men överallt finns spåren av människors respektlöshet och lathet.
In i snåren ligger burkar, godispapper, plast, bildelar?, skräp, skräp, skräp och ännu mera skräp
och jag tänker att idioterna skräpar ner i mitt vardagsrum. Det öppna rum där jag ska finna någon slags ro
och frid. Där jag ska gå och tänka borta betongen. Det rum där det växer, där fåglar sjunger och där kaniner skuttar mellan träden. Det allas vårt vardagsrum ser ofta ut som en jäkla soptipp.


Nu jobbnatt. Mörkret utanför är kompakt och tyst.
En svart vägg av tystnad.
Alldeles nyss stod jag på altanen och tittade på stjärnorna och se där, ett rådjur kom klivande förbi
över gräsmattan. Så fel och så rätt. Så vackert så nära stadslivet, ett liv av annan sort, som inte heller det hör hemma bland betongen.



00.34



My home should be my castle but it is my prison....

Mitt i nattenblogg

Vin en vanlig torsdagskväll
gömmer undan regn och skåneblåst
och tar fram gamla minnen från en annan tid


samtal och musik och en kväll på KB
Taj Mahal spelade, jag övertrött och med en öl i kroppen somnade mot Hackes axel.
Bandet slutar spela, tystnaden plötslig i lokalen och Taj Mahal pekar och säger något om att sjunga en vaggvisa
jubel, skratt, fniss och ett plötsligt uppvaknande


sådana minnen kan vakna en enkel torsdagskväll








I en annan del av landet har lilla Sandy bråda dagar
tom och innehållslös fixar hon ytan och målar vackra naglar
hon skakar på lockarna åt världen, tiden och annat dumt
varför fylla skalet med sådant värdsligt strunt...










Nattarbeterskan...

bakom fyra dörrar
susar lugna andetag
viskande sånger i natten
nattarbeterskan dricker kaffe
till Tranströmers ord
samlade dikter
blad efter blad
år av tröstande ord



 

några mil bort dansar Dannypojken
han har tränat stegen under många år
vet precis hur man snirklar sig in,
och hur man lägger falska spår 
lilla Sandy har polerat ytan och följer
så fint att ingen märker
den stapplande gången och tvivlet som växer

 

Natten är lång och vacker
tankarna tusentals
jag lyssnar till sånger av glas





Tidigare inlägg
RSS 2.0